Att tänka utanför ramarna

Posted by: Liv

January 27th, 2013 >> Polyamorös / swinger

Är det en flickas lott att alltid vakna med ångest efter att ha hånglat med en kille? Att inte kunna glädjas åt uppmärksamheten och att bara känna rädsla och obehag? Eller är det bara jag? Jag vill ju testa en massa saker men jag har svårt att känna mig trygg. Kanske inte är så konstigt med folk man inte alls känner. Bekräftelse bryr jag mig inte mycket om, jag är nog för erfaren för det. Alla människor är speciella, men har ni tänkt på det: Om alla är speciella så är ju samtidigt ingen speciell. Och det tycker jag är ganska fint. Jag tror inte alls att vi måste konkurrera så mycket med varandra, särskilt inte vi som är poly. ;) Jag ser mig själv som ännu en köttklump som vandrar på denna jord. Det känns rätt skönt faktiskt. Jag vet inte om jag vill träffa Calle igen, vi får se.

Jag gick en promenad och funderade på detta med polyamori. Så många tokigheter som uppstått i mitt liv p.g.a. att man trott att monogami var det enda riktiga, att det måste vara på ett speciellt sätt. Jag är förbannad på samhället som tutat i oss att detta ska passa alla.

Några exempel:

1. En kille som blev intresserad av mig och en annan tjej samtidigt. Han såg olika saker hos oss och han ville inte välja. Alla sa åt mig att han inte var något att ha och att han inte gillade någon av oss egentligen. “Det var så det var.” Det slutade med att alla tre gick åt skilda håll, alltihop blev för jobbigt. Han ville vara kompis med båda men det funkade inte för mig. Tänk om vi kunnat ha en triad i stället, vad mysigt det kunde blivit!

2. Sàndor. Han gick tillbaka till sin ex-fru precis när vi blivit KK. Han var tvungen att välja bort mig. Två år senare kontaktade han mig och ville ha lite skoj bakom ryggen på frugan. Jag reagerade ungefär med: “Men kiss my ass, loser!”

3. Benny. I flera månader dejtade han en tjej, som han senare blev tillsammans med, bakom min rygg. Han smög med det eftersom vi lever i ett monogamt samhälle. När han meddelade att han och hon var ett par blev jag rasande för att han smugit med det. Det sista han sa till mig var: “Jag kommer alltid att älska dig,” och jag sa: “Bullshit, du borde inte ens få ta det ordet i din mun.” Nu förstår jag att han någonstans älskade båda två men att han var “tvungen” att välja.

4. Hampus. Bara för att han var en arbetslös tomte kunde vi inte fortsätta träffas. För man måste ju hitta “den rätte”.

5. Robin. Han var aldrig min perfekta match och folk och även jag själv sa åt mig att jag borde dumpa honom. Men då jag älskade honom kunde jag bara inte. Det kändes förfärligt att behöva säga adjö till nån bara för att man insett att man nog aldrig skulle gifta sig. Men på något sätt förväntades jag utsätta mig för den smärtan. Nu har han antagligen lämnat mig för någon som passade honom bättre eller vad det nu var. Men jag tror han tycker om mig fortfarande. Han har en längtan efter trekanter, en massa andra tjejer som ger honom bekräftelse, han hade mig. Okej, snubben är mentalt störd. Men ska han vara monogam? Han är dålig på att vara ärlig, antagligen delvis för att han uppfostrats i monogam anda. Vill vi ha det så här?

Det finns många fler berättelser ur mitt liv, så många att jag inte orkar skriva ner alla. Jag borde trycka upp en tröja med texten “Monogamy made me do it”. Det är en stor insikt jag kommit till. Ibland känner jag att: “Vad spelar det för roll om jag kommit fram till detta om ingen annan har det?” Men vi får se vad man kan göra.

This entry was posted on Sunday, January 27th, 2013 at 11:21 am and is filed under Polyamorös / swinger. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
2 Responses to “Att tänka utanför ramarna”

Vi är alla otrogna varandra. Speciellt dom vi sprungit ikapp i tron om att våra liv är eller borde vara parallella. Det är vanligt linjärt tänkande, nedärvt i hundratals generationer eftersom det är det “enklaste” sättet att se på vår tillvaro och utveckling.

Men – så länge du är trogen mot dig själv brukar det inte vara någon större fara. Dom flesta i Sverige inser dock sin egen otrohet först efter ungefär sex till tio års äktenskap. Och då börjar dom antingen (äntligen?) ligga med andra eller skilja sig.

Bra poäng där, Le Suit, att börja med sig själv, att vara trogen sig själv.

Leave a Reply

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>