Archive for May, 2014
Igår hade vi sex utomhus. 
Det var första gången för honom. Vi hade tidigare pratat om att vi måste ha sex ute i trädgården och han sa att han aldrig testat det. Vilken förlust! tänkte jag direkt. Själv har jag haft sex ute många gånger. En gång högt uppe på ett berg med Henke och på en terrass i en solstol med Hampus, någon midsommarafton med Henke minns jag också när jag sög av honom nere vid en strand och alla våra kompisar satt och väntade en bit bort. Jag var så full att jag var tvungen att ta en spypaus, haha! (Länge sen. 
)
Men i alla fall, vi satt där ute och drack en drink och snackade. Plötsligt bara gav jag honom den där blicken och så började jag knäppa upp hans gylf. Han sträckte fram handen för att smeka mig men jag tog lugnt men bestämt bort den. Jag ville bara ge till honom. Så lutade jag ner huvudet mot hans skrev och började slicka och suga ollonet. På gatan utanför staketet passerade folk förbi och pratade med varandra, intet ont anande. Fåglar kvittrade och en lätt bris smekte vårt hår och hud. Det är något särskilt intressant med att suga av någon som fortfarande är halvt påklädd nertill tycker jag. Mitt ansikte mot hans kalsonger, hans nonchalant uppknäppta jeans… Han kom så tyst han kunde och jag sköljde ner hans safter med min drink. La dolce vita, eller hur?
Senare innan vi skulle sova började han slicka mig. Gud, han rör sig så snyggt, som en panter! Han tränade mycket förut och hans muskler är fortfarande så att man hajar till ibland. Han är ju rätt slank, min Adrian, men biceps har han! Vi gjorde missionären och jag bara älskar hans tyngd mot mig, otroligt tändande att ha en hel man över sig som bara kör. Han är duktig på att smeka både min klitta och röv samtidigt som han knullar mig, han har verkligen kläm på det där. Sen lägger jag upp benen högt ovanpå hans rygg/röv och det tycker han är supersexigt. Jag har förresten börjat att smeka hans röv medan vi har sex. Vi har ju varit tillsammans ett tag nu men jag har liksom aldrig testat det förut trots att jag vet att han är en rumpkille. Han älskar det! Så det är väl bara en tidsfråga innan jag börjar testa mina mer hardcore rumptricks på honom…
Vi kom vrålande, grrrrrrrrr! Haha. Man får lust att morra och klösa som en tiger ibland. Konstigt att orgasmer kan vara så olika. Ibland är de mjuka och romantiska, ibland blir man ett vilddjur.
Vad gör ni i helgen? Något sexigt månne?
Några av er kanske undrar: Vad hände med polyamorös? Liv tjatar numera om att gifta sig och leva monogamt resten av sitt liv, hur går det ihop?
Ja, detta är någonting jag funderat mycket över det senaste året och vägt fram och tillbaka. I början kändes det nästan som en hemlighet jag hade för Adrian. Någonting som han skulle kunna dumpa mig över om han fick reda på det. Men sedan dess har jag hållit långa föreläsningar för honom om att man inte ska ta för givet att människan som biologisk art är monogam och att folk får leva sina liv hur de vill – även flersamt, bara de inte skadar någon annan (klyscha visserligen, men ändå inte självklart för alla).
Vad kom jag då fram till när jag tänkte fram och tillbaka? Jo, jag insåg att jag nog alltid kommer att tro att väldigt människor är polyamorösa, inklusive mig själv. Med det menar jag att man har förmågan att älska flera personer samtidigt – det behöver inte betyda upp-över-öronen-förälskelse för fler än en, utan det kan vara på olika plan. Sen om man aldrig älskat flera kan det säkert bero på kulturella-/uppfostringsfaktorer eller att man helt enkelt är en monogam person.
Vill jag då leva polyamoröst? Ja och nej. I en värld som var anpassad för den typen av förhållanden skulle det säkert vara lättare. När man pratar om andra primater som är poly eller om samhällen där poly är normen brukar det ofta vara så att man bor i en “tribe” där man känner alla sedan många år tillbaka. Jämför det med extremen – att hänga på sexsajter där man går ut med någon en gång och sedan ligger.
Lägg sedan till tidsbristen i vårt samhälle. Visst, går att fixa men blir desto svårare om man har barn. Återigen, funkade bättre när vi var primitiva och bodde ca fem minuter från varandra.
Nästa svårighet är att hitta någon som är emotionellt tillgänglig och redo för ett föhållande, som inte “utnyttjar” poly till att slippa ta ansvar och stadga sig. Visst kan nog många polysar och relationsanarkister vara okej med det, men jag känner att jag inte kan det.
Hela samhället är uppbyggt kring vad man äger och pengar (tyvärr kan man väl säga). Till och med barn måste man tydligt definiera vem som ska ha hand om. Juridik och papper styr vilket försvårar en polyamorös livsstil.
Det vore nog enklare om jag visste att jag hade valet att någon gång eventuellt, om det kändes aktuellt i framtiden, öppna upp vårt förhållande. Dock skulle jag aldrig offra Adrian för det valet, han är för värdefull.
Det kanske mest intressanta av alltihop är att jag aldrig trodde att jag skulle kunna hitta min perfekta match. Men så gjorde jag det! Adrian är allt jag drömt om hos en man och lite till. Jag har svårt att se att jag skulle bli intresserad av någon annan ens i närheten lika mycket som honom. Jag har träffat på för många nötter för det och jag är gruvligt trött på skitstövlar.
Men polyamori har lärt mig några viktiga saker som jag kommer att få nytta av i resten av mitt liv. Kanske kan ni också ta lärdom av detta?
1. Jag är inte svartsjuk för fem öre. Kan skrattande diskutera ex-fruar och ex-ligg, tidigare sexliv etc. Jag inser att kärlek och sex inte är en tävling och att man inte kan vara “den enda som någon någonsin älskat” och dylikt. Bryr mig inte heller om ifall han tycker någon annan kvinna på gatan är snygg/sexig, det är bara mänskligt och betyder inte att han inte älskar mig.
2. Om jag ser en attraktiv man som jag reagerar på så tänker jag inte att det betyder att jag inte älskar Adrian. Även om jag till och med skulle råka bli förälskad i en annan man så skulle jag inte tänka att det behövde innebära att jag slutat älska Adrian. På så sätt är jag aldrig rädd för mina egna tankar.
3. Jag är fullkomligt över alla händelser i det förflutna då jag blivit dumpad för en annan tjej och liknande. Detsamma gäller bitterhet över mina föräldrars otrohet. Med ett polyperspektiv blir det inte lika smärtsamt och jag inser att kultur har satt krokben för några av de mer kreativa relationslösningar som kunde ha uppstått om vi lärt oss tänka mer utanför ramarna.
4. Jag kan hjälpa och förstå andra. Genom att veta att det finns människor som inte fungerar i mononormen kan jag fatta hur de tänker. Kanske kan jag i framtiden bistå med någon form av råd för någon som känner sig lite vilsen vad gäller känslor för flera samtidigt – eller som råkat ut för en partner som verkar ha känslor för flera.
5. Den här bloggposten. Helt fantastiskt skrivet, läs den! Det hon beskriver är också kärlek. Kärlek kommer i SÅ många olika former. Men på grund av att vi kallar det för samma ord går vi miste om nyanserna. Precis som vi säger “rött” även när vi menar burgundy, rosé, kastanj, cerise, karmosin och scharlakan.
Jag kommer nog att tänka i polyamorösa banor så länge jag lever. Var aldrig rädda för det ni tänker och känner, var uppriktiga mot er själva och varandra så kan det inte gå fel!
Jag har inte kunnat sluta tänka på Hampus, undrat om han var okej och så där. Självklart har jag snackat med Adrian om det och han var väldigt förstående. Vi tyckte båda att jag inte skulle svara själva Hampus utan i stället ta kontakt med hans nya flickvän (eller nyaste ex kanske hon är nu).
Jag fick svar samma dag. Ganska snabbt insåg jag att min vision om att Hampus gått vidare och hade chans att bli lycklig inte var annat än en jäkla askungesaga. Jag hade hoppats att den här nya tjejen skulle kunna ta över paketet Hampus likt en stafettpinne så jag slapp. Men nejdå, så skulle det inte bli.
Han hade gjort exakt samma sak med henne som med mig. Så här ser tydligen hans mönster ut för tjejer han träffar:
1. Han tror man är kvinnan i hans liv och friar.
2. Han flyttar in hos en och blir en snyltgäst.
3. Man gör slut med honom och han hotar att ta livet av sig.
Historien upprepar sig.
Hon berättade att Hampus hade flyttat in i hennes lägenhet, oinbjuden, och blivit ännu latare än innan. Hon hade sagt att han måste skaffa jobb och fixa sitt liv men icke sa Nicke. Dessutom hade han börjat bråka med hennes rumskompisar. Då sparkade hon ut honom. Då friade han till henne(!) och när hon sa nej började självmordshoten. Hon gissade att han är mentalt störd på nåt vis (hehe, det har väl ni läsare gissat för länge sen?). Hon mådde verkligen dåligt av det, ville inte såra honom eftersom han var en kompis.
Men det viktigaste jag fick ut av denna konversation var att hoten om att ta livet av sig med största sannolikhet var tomma. Hon hade själv haft flera kompisar som begått självmord och de hade inte visat någonting utåt. Däremot de kompisar som öppet pratat om att ta livet av sig hade aldrig gjort slag i saken.
Så nu kan jag känna mig lugnare.
