Archive for August, 2013
Guldgrävare är vi allihopa?
Posted by: Liv
August 26th, 2013 >> Killar, Kärlek, Polyamorös / swinger
Som sagt håller jag på att planera för att hälsa på Adrian nu, lite formaliteter som måste fixas bara. Så länge delar jag med mig av lite tankar om sex och kärlek.
På senaste tiden har jag dejtat tre “affärsmän” eller vad man nu ska kalla dem (gillar inte den termen). Alltså Calle, Oliver och Adrian. Jag kan ju säga att jag i hela mitt liv tänt på flummigare killar. Okej, inte för att mitt ex Henke var en hippie eller nåt, men han såg ut som en. 
Att tjejer tänder på pengar har aldrig stämt in på mig.
Hur som helst, sedan jag började gå ut med de här, av samhället sett, mer “seriösa” killarna, så har jag märkt några saker. Familj och vänner blir mycket mer intresserade av vad dessa förhållanden skulle kunna leda till. När de får höra att det här är killar som tjänar mycket pengar och har dyra bostäder så märker man direkt hur mycket mer positivt inställda de är till idén att det här skulle kunna bli en framtida man/sambo. Hos kompisar har jag ibland kunnat skönja något som liknar lite avundsjuka. Vissa, å andra sidan, säger saker och ting rakt ut: “Aha, det här kanske är nån som har pengar?!” fick jag höra för ett tag sen. Sedan finns det de som verkat få mer respekt för mig sedan jag började dejta Adrian.
Det är ju faktiskt för lustigt hur folk reagerar, måste jag säga! Jag visste nog inte att människor var så fixerade vid pengar ändå (naivt?). Och att det fortfarande bara verkar spela roll om det är killens lön det gäller. Om fler vore polyamorösa skulle det inte vara lika big deal. Då skulle man kunna dejta en massa “tomtar” utan att “förstöra sitt liv” (återigen, enligt samhällets definition). Fast det är en annan diskussion…
Jag vill bara ha en man med ett ordnat liv, som är emotionellt tillgänglig, som är sexuellt attraktiv, omtänksam, som jag har mycket gemensamt med och kan ha kul ihop med. (Ingen liten kravlista ändå. ) Men som sagt, det är kul att se hur omgivningen reagerar på just pengarna. De kan inte dölja sina reaktioner, de är lika tydliga som ett stånd i badbyxorna.
Om ni undrar varför det varit lite glest med poster på senaste tiden så beror det på att jag håller på att planera för att åka och hälsa på Adrian. Men jag har lite grejer som måste fixas först. Jag tror att vi har potential att bli ett riktigt bra par! Jag kommer igen med mer skrivande snart förhoppningsvis.
Nu till dagens ämne. Jag håller på att läsa boken Sex at Dawn, en fruktansvärt intressant och även underhållande bok om människans sexualitet. Just nu har jag kommit till ett kapitel där de skriver att de brukar fråga publiken en sak när de håller föredrag. Nämligen, att om ni hör en man och en kvinna ha sex – vem låter då oftast mest och högst? Svaret blir alltid, oavsett om man frågar homosexuella, japaner, fransmän, kvinnor, straighta, män, att – just det, ni gissade rätt – det är kvinnan som vinner när det gäller att väsnas!
Hans teori är att kvinnan låter högst eftersom det är meningen att hon ska locka till sig andra hannar. Ungefär som att skrika ut: “Hallååååå jag är faktiskt kåt! Kan ni komma hit eller?” Och när inte karln orkar längre får en annan hanne ta över. (Don’t kill the messenger, detta är allt enligt boken!)
Det fick mig att fundera över hur det egentligen är med det här med att stöna högt. Ni som följt bloggen vet att ja, jag är högljudd! Oftast skriker jag högre än den jag har sex med. Av någon anledning blir sexet så mycket bättre om man stönar, låter och har sig. (Förutom när man bodde hemma hos föräldrarna, då höll man ju tyst så gott man kunde.) Det beror på andra grejer också ifall jag låter mycket. Jag vet inte hur det är för andra tjejer men jag har mycket svårare att vara tyst om någon stimulerar min g-punkt. Så oftast om du hör mig yla så vet du att du har träffat rätt.
Fast vem säger att killar inte kan låta? Mina två mest högljudda älskare någonsin var Hampus och Robin. De stönade och lät, ja vrålade ut rent av. Robin var öronbedövande, fast bara när han kom. Hampus kunde låta lite här och var.
Men den mest kända i den här genren måste ju vara prästen i porrfilmen Fäbodjäntan! Gud så han skriiiiker! Och det är ju inte alls sexigt eller upphetsande, tycker jag, mest börjar jag bara skratta. Undrar varför det är så?
Hur mycket brukar ni låta, tjejer och killar? Och gillar ni när er partner lever ut sin vällust i högsta decibel?
Nån som vill hänga med till stranden så man får glänsa i sin nya bikini då?
Puss och trevlig sommarfredag från Livs sexblogg!
Jag har varit på fest hos Josef. Och i vanlig ordning var det en av hans kompisar som började stöta på mig. Han var lite rolig men också jobbig. Pratade om hur han varit nära att bli rik om inte en viss grej hänt (hehe, sånt tar man ju med en nypa salt).
Sen visste han tydligen inte att Josef är poly. Han började fråga ut mig ifall jag dejtade någon och jag var ärlig och sa att jag dejtade en som var mono. Men då började han säga att “du kan ju inte låta bli att tala om att du är poly!” och “Du skulle inte kunna säga de här sakerna du säger till mig just nu till honom, alltså kommer det inte att funka!” Och visst ligger det något i vad han säger men ibland kan man inte säga precis allt till den man är tillsammans med. Man kan också säga det i etapper och på ett smart och lite försiktigt sätt. T.ex. tror jag inte att man ska säga ordet “polyamorös”, det skrämmer nog bort många. Det bästa är nog om man aldrig använder det ordet. (Ungefär som ordet feminist som tagits “sönder” av vissa så att det aldrig mer kan användas problemfritt.)
Sen måste man ju tänka på lite andra saker. Är det så smart att vara poly om man vill skaffa barn? Har man tid med fler relationer? Kan man leta efter folk som är poly och vill ha ungar – kommer inte de ofta redan att vara i andra relationer och ha barn? Man måste vara realistisk också. Låt oss även vara krassa, letar man efter folk som är polynyfikna och inte direkt har något ord för det, så tror jag många gånger att man träffar på folk som Calle som vill komma och gå som de vill. Då blir det varken ett egentligt förhållande eller kids. Sen inser jag ju också att den där kompisen till Josef raggade på mig. T.ex. sa han “du är en mycket fascinerande person”, var allmänt flörtig och ville att jag skulle adda honom på Facebook. Hur många gånger har man inte hört “Glöm din pojkvän och knulla med mig i stället!” Nej du, den går jag inte på. (Och jag kommer såklart inte att adda honom på FB.)
Josef höll på och sa “le någon gång då, du har inte lett på hela kvällen!” Men det hade jag visst! Jag tycker att det är irriterande att han verkar tycka att jag alltid måste vara en sprudlande och bubblig person. Det får mig att inse alltmer för varje gång att Josef och jag aldrig skulle passa ihop. Han är ju inte nöjd med mig. Han är tänd på min kropp och vill att jag ska vara på ett speciellt sätt. Men han kommer aldrig få mig, han är för sunkig, särskilt nu senast när han gjorde nån på smällen av misstag. Igen. 
Har jag sagt att jag antagligen ska hälsa på Adrian eller vice versa? Det har vi i alla fall snackat mycket om.
Var ute och shoppade med en kompis idag. Vi tog först en latte och bakelse/wienerbröd på fiket. Sen började vi leta efter presenter till Adrians dotter. Alla leksaker är så konstiga. Tycker barn verkligen att de är kul? Och hur länge? Så det fick bli kläder. Vi hittade en massa gulligt och puttinuttigt.
Men sen på kvällen fick jag typ panik. Vet inte varför det kom över mig nu. Men jag började fundera över det här med Adrians barn. Förut har jag tänkt på henne som just bonusbarn men nu inser jag att om jag skulle bli fäst vid henne och hon vid mig så spelar det ingen roll vid en eventuell skilsmässa. Papper och juridik är viktigare än känslor i vårt samhälle. Tanken på att kunna ha investerat massor med tid, energi och kärlek i ett barn helt i onödan, för att sedan kanske förlora dem helt, skrämde mig. (En liknande grej hände en vän till mig faktiskt.) Jag läste skräckhistorier på nätet om såna scenarion. T.o.m. familjerådgivare rekommenderar att man klipper kontakten med barnen helt vid en ev. skilsmässa. Sen, om man inte skulle försöka få bra kontakt med henne så blir det ju å andra sidan tråkigt och konstigt. Det är som att jag borde tycka det här är jättebra, “man” borde gilla detta. Men jag är tyvärr inte som alla andra. Jag önskar att ordet “familj” hade en enbart positiv klang i mina öron. Jag vet inte vad jag ska ta mig till nu. Den enda räddningen som jag ser det efter alla dessa tankar är om Adrian skulle gå med på att vara poly. Man kanske kan börja med att försöka få tillåtelse att ha en flickvän, haha! Jag borde fråga honom snarast men jag måste göra det smart.
Sen har Adrians exflickvän börjat krångla. Hon har nåt hormonfel. Så hade han varit tvungen att åka med henne till sjukhuset då hennes mamma ringt och bett honom. Och dessutom betalar han fortfarande för hennes vård. Kvack! Nej du, Adrian, det här får vi göra nånting åt. Jag erbjöd mig att vara ett stöd för henne jag med. Men jag kommer att förbjuda att de ses själva. Ja, bagage har han ju så det räcker och blir över.
Jag har funderat mer än en gång på att ställa in alltihopa. Men å andra sidan är ju Älsklingsland mycket lättare att ha roligt i. Det finns mycket fler möjligheter. Sen tror jag också att man ska sätta alla skuldkänslor åt sidan, skuldkänslor som handlar om att man måste hjälpa till med allt eller att man måste älska barnet. Att inte ställa upp alltför mycket bara för att man “borde”.
