Archive for May, 2011
Jaha, dags att börja surfa efter trevliga pojkar då kanske om man snart ska bli singel? Jag är inte över huvud taget ute efter någonting som helst seriöst, men lite sex kommer jag nog leta efter om några månader. Erik har länge visat intresse för mig. Jag kollade på några bilder på honom på Facebook nu och fasiken, han skulle ju nästan kunna bli fotomodell! Inte alls min typ egentligen men visst sjutton är han söt som få! Smal, ung pojkkropp. Och han vill ha mig. Tjatar så fort han får se mig online. Jaja, whatever. 
Men sen började jag grina bara för det. Innan jag åkte sa Hampus: “Du kommer väl hitta en annan pojkvän när du kommer hem.” Jag vet inte alls varför han klämde ur sig det men jag svarade i alla fall: “Nej, vad säger du? Jag kommer inte kunna se åt en annan kille, du är den enda jag kan se som en man, det vet du väl?” Det menade jag också, av hela mitt hjärta. Det kommer nog att dröja mycket, mycket länge innan jag hittar någon som jag tänder på. Hampus, han är så fruktansvärt sexig, jag glömmer honom aldrig. Han är en sådan där som jag kommer att önska att jag fick se bara en gång till länge, länge efter att det tagit slut. Jag kommer att vända mig om efter killar på gatan som ser ut som han och bli besviken att det inte var min älskling fastän jag vet att det omöjligen kunde vara han.
Nu har jag sammanställt ett dokument på datorn, “dumpa_hampus.rtf” heter det. Osmakligt namn men jag visste inte vad jag skulle kalla det. Jag formulerade där allting som jag tänkt på så att jag vet vad jag ska säga sedan. Så lätt annars att man blir mållös och inte kan svara på argument och det kommer nog bli en ganska hetsig diskussion när den väl kommer. Och när kommer den då? undrar ni. Ja, det måste nog ske stegvis så han inte får en chock eftersom jag är rädd att han tar livet av sig. Men det ska bli skönt att säga vad jag tycker.
Dessa dagar har jag varit sur på honom. Han är trögare än någonsin och arrogant. Jag får ett gråtanfall ibland när jag tänker på att det är slut. Som att jag inser det igen och igen men inte riktigt vill acceptera det. Är väl normalt antar jag. Jag är på hyfsat gott humör annars faktiskt och tar det hela förvånansvärt bra. Vet inte ens om jag längtar efter honom eller om jag är kär i honom. Jag känner inte att jag behöver honom alls just nu och om den känslan håller i sig så tror jag inte att det här kommer att bli så jobbigt. För mig. Jag mår skitdåligt när jag tänker på hur det kommer bli för honom. Han är så känslig också. Men det finns en chans att han bara blir arg och tycker att jag är dum i huvudet och det vore nästan det bästa. Att bli arg är mycket mindre destruktivt och man går inte sönder på samma sätt.
För övrigt tror jag inte alls att jag är deprimerad. Jag var deprimerad när jag var hos honom på grund av omständigheterna – både att nöta på varandra och vara hungrig hela tiden. Och att inte träffa nästan något folk. Plus att jag visste att det nog inte skulle funka, jag insåg det typ andra eller tredje dagen vilket ju var sjukt jobbigt. Så fick jag gå där och plåga mig resten av tiden och tänka att det var sista gången vi sågs och att jag inget kunde göra. Bara se min, eller ja, vår dröm slås i kras mer och mer. Jag försökte ju. Om jag tänker efter gjorde jag allt jag kunde och alla andra kommer att inse det förutom han. Jag är ändå så grymt arg på honom. Han förstörde vårt förhållande genom att vara tjurig, lat och oförstående (och hålla på och kissa i handfat och dylikt). Han kunde ju försökt, fattat att det var allvar, ansträngt sig. Men nej. Huvudet i sanden bara. Skitförbannad är jag på honom! Jag gråter bittra tårar, så arg är jag. Men det är okej och säkert normalt och jag vet att det kommer att gå över.
Läste idag en artikel i DN om Martin Kellerman (skaparen av serien Rocky) och han sa någonting som fick mig att tänka att “det där skulle jag kunnat säga – OM jag hade vågat!”
Citat:
“Jag är inte cyniker, jag är synsk. Jag ser att allt är skit och kommer att gå åt helvete. Men jag är helt okej med det. [...] Jag vet att jag inte kommer att träffa någon som jag kommer att vara ihop med resten av livet. Och hur vet jag det? Jo, därför att det sista paret som lyckats med det konststycket dog på sextiotalet. Och det var två ryska russin som bodde på en stäpp nånstans där det inte fanns någon annan att välja på. Förhållanden i modern tid fungerar inte som de gjorde förr. Då var man ihop med samma jävel tills man dog, som svanar. Nu byter man svan några gånger under livets gång och det är väl bra med det. Man lär sig en jävla massa saker av alla man är ihop med och om man skulle bli ihop med ett riktigt rikspucko lär man sig i alla fall att man inte ska bli ihop med ett rikspucko igen. Så man borde ju alltså bli riktigt smart av att ha lite olika förhållanden innan man trillar av pinn.”
Haha, klockrent! Och tur att det inte var jag som faktiskt sa det för då skulle ni tycka att jag var cynisk. Sen kan man ju diskutera om man verkligen tror att jag skulle kunna lära mig av mina misstag. På vilket sätt är Hampus bättre än Benny? Egentligen? Jag måste hitta självförtroendet som gör att jag skulle kunna se mig själv med en bra kille. Komma tillbaka till ett tillstånd där jag har respekt för killar igen, respekt för mig själv. Är det görbart?
Så kom jag då äntligen ut på andra sidan. Halleluja. Planet landade en halvtimme tidigt. Jag hade trott att jag skulle börja lipa när jag gick igenom korridoren till ankomsthallen. Att jag skulle påminnas om när jag väntat där på Hampus och hur lycklig jag var då, full av hopp. Men jag kände inte så. Jag hade inte fällt en enda tår under hela flygresan och var på gott humör. Min kusin stod och väntade på mig och vi var så glada att se varandra. “Kolla, jag har köpt nya solglajer!” sa jag och tog på mig dem i bilen (utan att tala om varför jag köpt dem). Vi hade en trevlig färd hem och solen sken.
Hon frågade hur det gått med Hampus och jag sa som det var. Dessutom, tillade jag, så skulle han nog inte kunna ordna upp sitt liv även om han väldigt gärna ville. “Det skulle vara som om Robban Broberg skulle tävla i simning mot Therese Alshammar – hur mycket han än skulle vilja vinna så skulle det inte vara fysiskt möjligt!” försökte jag förklara. Vete sjutton vad jag fick den liknelsen ifrån.
Jag är hemma nu äntligen men jag ska ta och berätta om hemresan. Tur att jag hade extra tid på mig innan vi åkte till flygplatsen för när jag skulle stänga väskan upptäckte jag att förpackningen till några sminkborttagningsservetter hade läckt ut i necessären. Sedan upptäckte jag även att min resetröja var smutsig! Första dagen hade jag gett den till Hampus för att han skulle lägga dem i smutskorgen. Han påstod att den var tvättad men det var den inte. Hampus tjatade om att jag inte skulle bry mig om att kläderna var smutsiga eftersom folk alltid stinker på flygplan i alla fall. Vad är det för himla grej att säga? Sen höll han på och sa att jag skulle missa planet om jag grejade mer men det var befängt för jag visste att jag hade tid på mig. Suck. Små gnabb t.o.m. dagen man ska åka hem.
Sen visste inte hans pappa om att jag skulle hem denna dag. Surprise. Mamman hade inte nämnt det såklart. Han blev lite ledsen. Men vi kramades och han pussade mig på kinden och sa att jag var välkommen tillbaka när som helst.
I bilen grät både Hampus och jag men jag kände mig inte så ledsen som jag trott. Jag hade massa annat att tänka på angående flighten. När vi kom fram sa jag adjö till Hampus’ mamma också. Hon satt där i framsätet och jag tog tag i hennes arm. Då tog hon min hand och pussade den. Det kändes som en riktigt kärleksfull puss, som att hon ville visa hur mycket hon tyckte om mig men inte visste hur och hade alldeles för bråttom. Visst flög tanken “jaja, vi kommer ju aldrig mer att ses” genom huvudet både när jag sa hej då till henne och till pappan men jag slog snabbt bort den. Jag hade inte tid att tänka på det.
Hampus grät floder när vi tog farväl. Själv hade jag tårar i ögonen men någon stark kraft hindrade mig från att bryta ihop trots att jag storgrinat minst en gång om dagen under hela resan. Det var som att min kropp förstod att “nej, inte nu!” “Jag älskar dig mer och mer för varje dag som går! Det här är inte adjö, vi måste ses snart igen! Jag älskar dig!” sa Hampus. Hans ögon var röda och hela ansiktet var vått och nästan transparent. Jag nickade och sa “jag älskar dig med” och vi pussades och kysstes om vartannat och jag smekte snabbt hans ansikte och pussade honom på näsan, strök med tummen utefter hans kinder. Så var han borta. Och sen grät jag inte en enda gång mer under hela resan. Solglasögonen låg i säkert förvar i handväskan, inlindade i silkespapper.
Jag sög honom och hela hans kropp var med på noterna. Han var så närvarande i sexet trots att han med största säkerhet inte anar att vi snart hållit om varandra för sista gången.
Jag hade velat prova att stoppa in en dildo i hans röv. Han gulliga, söta, lilla lena rumpa! Men det blev inte av. Inte heller har vi hunnit använda handklovarna. Oh well, kanske i nästa liv?
Jag satte mig på hans ansikte och tittade ner medan han hungrigt åt mig. Han var vacker på samma sätt som en kvinna kan vara. Ljuv, mjuk, välsnidat ansikte… långhårig.
Sedan gick vi över till att jag satte mig på honom och han höll upp mig i luften medan han knullade mig. Det var som första gången vi var med varandra. Så mycket har passerat sedan dess. Passion och besvikelser. Jag är säker på att han är den svarthåriga man som jag sett i mina drömmar så många gånger långt innan vi ens träffades. På många sätt en spegelbild av mig själv och ändå samtidigt så oändligt obegriplig. När man får den där känslan av igenkänning så tror man att det ska vara för evigt. Men det har bara varat en kort stund. Jag är inte klar med honom än men jag måste tvinga mig att bli det.
Han ställde sig i missionärsställning fast på sidan av mig och jag låg på sidan i en krök och sen rullade jag över på rygg och han satte på mig tills jag kom. Jag satte mig återigen på honom när han satt med ryggen mot väggen och smekte hans ansikte, hals, axlar och bröst så som jag alltid gör. Log mot honom och försökte att inte tänka så mycket. Jag lutade mig bakåt och stödde mig på armarna men han ville avsluta genom att han stod och jag låg på sidan igen. Och jag vet ju så väl att han älskar den ställningen. Han körde hårt och kom inuti mig.
Direkt efter rusade han iväg till skrivbordet för att röka en cigg. Jag vände mig bort och grät. Det här var sista gången. Det är ofattbart.
Jag vaknade vid sju på morgonen och då hade Hampus gått upp och satt sig vid datorn. Jag ropade tillbaka honom. När han la sig i sängen igen så sa han att han tänkte en massa och inte kunde sova. Att han inte ville att jag skulle åka hem och var rädd för att vi inte skulle ses på länge. Jag försöker säga nu att vi kommer att ses snart och att han får komma och hälsa på mig. Ja, jag ljuger helt enkelt. Men jag har redan sagt för några veckor sedan att: “Jag vet inte om jag orkar med att du ska hälsa på mig igen och jag pallar nog inte att komma hit mer!” Jag sa det också som om det var ett jättestort problem (vilket det ju är) men han sa bara: “Jaha, men då går det ju inte!”, vände sig om i kontorsstolen och började fixa med annat. Stoppa huvudet i sanden då om det funkar för dig. Men samtidigt är jag ju ledsen att behöva åka hem, lämna honom här och sedan vara tvungen att dumpa honom. Jag tycker ju så himla mycket om honom och vill vara nära honom hela tiden så det blir fel i mitt huvud. Så jag lurar nog mig själv också för att slippa känna smärtan.
Vi grät båda två nu. Hans mörkgröna ögon glittrade så vackert och han sa till mig att inte vara orolig. Såklart vi ska ses snart igen, sa han. Men jag är mycket ledsnare än han. Kan inte fatta att det är sant att det snart är slut. Samtidigt längtar jag härifrån. Det här var nog den mest misslyckade resa jag någonsin åkt på.
Vi hade sex och vart pigga av det. Sedan blev vi hungriga i vanlig ordning. Jag somnade inte förrän vid typ nio och jag tror inte Hampus kunde sova heller.
När vi skulle sova igår natt låg vi sked och Hampus började försöka trycka in sin kuk i min rumpa! Det gjorde lite ont och jag klagade men vi fick ta glidmedel. Det är så där med analsex och mig, jag vill men samtidigt vill jag inte, fast jag är nyfiken så jag kan inte säga nej och det vet han…
På något sätt lyckades han trycka in kuken försiktigt, men inte så lång bit. “Ta vibratorn!” sa han piggt och ivrigt och jag sträckte mig efter den. “Stoppa in den samtidigt!” uppmanade han mig. Resultatet blev många stönande ljud från hans sida. Han sa att det var hur skönt som helst och kändes annorlunda än något annat han upplevt. Att känna vibbarna från min Ladyfinger i fittan genom väggen till rumpan. “Varför kom vi inte på det här tidigare?” jämrade han sig. Ja du, Hampus, sexet kommer jag nog aldrig bli klar med när det gäller dig. Vi kunde ha sex i hundra år och ständigt komma på nya tricks. Jag kommer att sakna det… Han bara höll kuken stilla och njöt. Tills jag ålade mig så att han gled ut. Jag ville sova och rumpan hade fått nog. Så det så!
Hampus sparkades, snurrade runt och hade sig hela natten och ingen av oss fick speciellt mycket sömn. Men framåt morgonen var han riktigt irriterande och verkade arg också. Han sparkade nästan ut mig ur sängen. Jag sprang upp ur sängen – näck – och vi var båda arga på varandra. Han sa något om att han inte kunde ligga bekvämt p.g.a. mig och då fräste jag åt honom att det ändå bara var några dagar kvar, sen skulle han kunna få hela sängen för sig själv. “För alltid!” lade jag till. Jag känner verkligen hur jag börjar strunta i vad som händer nu. Om det tar slut mellan oss när det bara är så här lite tid kvar, so what? Han blev arg såklart. “Gör mig en tjänst och snacka inte mer med mig idag, ok?” sa han. Hah. Du, ingen match för mig grabben! Det är inte som att jag har någonting att förlora. Förlusten är din, helt och hållet.
Jag gick och fixade mig och tog sedan en promenad i området. När jag kom tillbaka gick jag och gjorde mig en kopp te. Hampus följde efter mig: “Vart ska du?” När jag kom tillbaka till hans rum igen så låg han på mage i sängen och grät. Jag gick fram till honom såklart. “Jag har så fruktansvärt ont!” snyftade han. “Det finns inget bekvämt sätt att ligga eller sitta på!” Jag sa: “Jag vet älskling, jag är ledsen,” och jag vet ju att han snurrar runt så där mycket och är irriterad för att han har så ont. Det måste vara hemskt för honom. Jag masserade honom jättelänge tills jag blev alldeles svettig. Jag sa att det viktigaste nu var att han fick hjälp och att vi verkligen måste kolla upp det här med sprutorna, om det kunde vara början till någon sorts lösning. Men han är fortfarande jätterädd för tanken och jag förstår honom.
Jag är ledsen och besviken på den här resan. Vi har inte gjort speciellt mycket och Hampus har uppfört sig som jag vet inte vad. Även om jag innan jag bokade biljetten var lite skeptisk till att åka och sådana saker så hade jag nog aldrig kunnat förvänta mig det här. Mardrömsscenario är väl att ta i men det har definitivt varit värre än jag kunde föreställa mig. Jag såg fram emot att umgås med Hampus på hemmaplan men han har mest bara gjort mig missnöjd hela tiden.
Å andra sidan ska man vara tacksam för det man trots allt fått ut av alltsammans även om det kanske inte var de roligaste saker eller vad man förväntat sig. Det som kommit ut av lidandet är främst att jag har kommit fram till ett beslut angående Hampus och mig och även om det inte var vad jag ville så får man tänka på att det inte är ofta man får tunga beslut serverade på silverfat på det här viset.
Dessutom har jag hela tiden haft panik över tanken att det här är sista gången jag ser Hampus och att vi aldrig mer kommer träffas sedan. Men igår kom jag på att det inte alls behöver vara så. Han kommer säkert inte att kunna hålla sig från att gå på olika events som jag är intresserad av och jag kan nog komma och hälsa på honom. Hoppas jag. Det är såklart upptill honom också men det behöver inte vara kört på den punkten och jag vill verkligen att vi ska kunna fortsätta vara vänner.
