Archive for January, 2011
Jag pratade med Danne idag. Det tog tydligen slut mellan honom och hans tjej. En stor anledning var att hon tillhörde någon frikyrka och ville att han skulle konvertera.
Jag vet inte om han “kommit över” det som hände mellan oss (eller mest mellan honom själv skulle jag vilja påstå att det var). Han ger sig nämligen inte:
Danne: vet du, jag har undrat en grej, alltså är du och Hampus ett par eller? jag fattar inte riktigt.
(Ok, hur kan man inte ha fattat det? För det första har jag sagt det en massa gånger. Hampus har bott hos mig i flera månader förra året och nu ska jag åka och bo hemma hos honom, allt detta vet Danne om.)
Liv: ja det är vi. det är allvar mellan oss. i början trodde jag inte det skulle bli något eftersom jag inte orkade med den närhet ett förhållande kräver och att bo tillsammans och så.
Danne: jag antar att det är sånt som bara händer. jag visste inte om ni var tillsammans eller vad. jag har tänkt fråga ganska länge.
Och sen:
Danne: jag önskar verkligen att jag kunnat fråga om du ville gå ut på en dejt med mig. jag ska säga som det är, jag önskar verkligen att du vore singel. du är en toppentjej och jag vet att du är med hampus men om du inte var det så skulle jag velat dejta dig. men det är jag det, hoppas du inte tar det på fel sätt.
Liv: tack! men vi kan ju vara vänner ändå och ha kul ihop!
Danne: det är sant. jag gillar att vara vän med dig.
Godmorgon liksom. Han är snäll och gullig men så borta. Och hur vet han att jag skulle tackat ja till en dejt med honom om jag inte haft Hampus? (Det hade jag inte.) Jag tycker faktiskt lite synd om honom.
Henke var här idag på middag. När jag såg honom var det en del inom mig som blev glad, som på den tiden vi var tillsammans. Det var som en trygg känsla aktiverades inom mig helt automatiskt. Ni vet känslan: “nu kommer min pojkvän,” ungefär. Missförstå mig inte, jag var inte ett enda dugg attraherad av honom och säkert inte han av mig. Men jag blev plötsligt rädd att jag skulle råka göra bort mig och ta i honom av ren gammal vana! Det hade säkert funkat om vi haft en annan typ av relation, men nu har vi inte det. Jag minns när ett annat ex och jag precis gjort slut, då råkade jag på en fest ställa mig bakom honom när han satt i en stol, ta tag i hans hår och dra händerna genom det. Ooops! Det blir kanske så när man varit tillsammans i åratal men icke desto mindre är det pinsamt.
Vi tog lite läsk och chips och började prata. Det var som att ha Tourettes syndrom: Inte inte INTE säga ordet Hampus. Om det tar slut mellan mig och Hampus är det lika bra att Henke aldrig får reda på att vi någonsin var ihop.
Efter middagen tog Henke och jag en kaffe fast vi knappt orkade och sen satte vi oss och pratade igen. Vi förstår varandra så bra och vi har exakt samma åsikter om allt – politik, filmer, människor… Nu är jag ju inte dummare än att jag hajar att vi tycker så lika och diskuterar så bra för att vi var ihop så länge. Men det är ändå någonting ovanligt och värdefullt.
När han gått kände jag att jag var ledsen. Men inte för att jag ville ha tillbaka honom, absolut inte, jag skulle kunna ge bort allt jag äger och har för att slippa och jag tycker det är perfekt att vi nu istället är vänner. Men för att jag inte är nöjd med Hampus. Hur skulle jag kunna vara det? Eller hur, det är ju omöjligt! Jag vet att alla i min familj tycker att Henke är en jättebra kille och undrar varför jag inte kan vara med honom i stället. Men det skiter jag i. Och Henke har inte älskat mig på väldigt länge heller så det är verkligen dödfött att börja om eller så. Men Hampus gör allting så fruktansvärt svårt för mig, för oss båda. Han är så… obetänksam, så ovetande om hur allt här i världen funkar. Ett liv med honom är nästan omöjligt. Jag får magvärk av stress när jag tänker på det.
Jag har gjort en del research idag. Jag har kommit fram till att jag och Hampus egentligen bör gifta oss så snart som möjligt, kanske under min vistelse. OM vi nu ska gifta oss. Gör vi inte det kanske det är bäst att göra slut. Vi kan inte hålla på och hatta och resa fram och tillbaka alltför länge och om jag inte kan flytta till honom så vill jag ha friheten att flytta någon annanstans för det här stället tar knäcken på mig.
Samtidigt vill jag inte att jag undermedvetet ska lura mig själv att vilja flytta ihop med honom bara för att ha en chans att slippa detta. Jag ska erkänna att jag fram tills alldeles nyligen tyckt det har varit rätt skönt att vara ifrån honom. Visst har jag saknat honom men egentligen inte så mycket. Det är först nu jag börjat längta på allvar men jag har ju hela tiden vetat när vi kommer ses. Ett tag kändes det som att det fick bli vad det blev mellan oss, vi kunde vara tillsammans eller inte, hur det än blev så blev det bra och då kändes det som att “nämen jag kanske inte är kär i honom längre,” men antagligen behövde jag det här breaket.
Förresten, har kollat upp Sàndor (en gammal KK) då och då och han har gift om sig nu med sin gamla fru. Tänk, för inte så himla länge sen låg vi där i sängen tillsammans och svor att vi inte var redo för ett förhållande och nu har han gift sig och jag går i giftastankar. Så härmed måste jag nog motvilligt utnämna mig själv till lika needy som han. Nu när man tittar tillbaka, känns det inte lite som om båda tog första bästa?
Idag hämtade jag ut ett paket på posten som innehöll en ettårspresent jag beställt åt Hampus eller egentligen åt oss båda. Det var denna så kallade kukring. Den är rosa och gjord av jelly och man sätter den både runt kuken och pungen eftersom det egentligen är två ringar. Sen är det knottror framtill och så en liten tunga som sticker ut. Genom denna del trär man en liten cylindrisk vibrator som också går att ta loss. Så får man vibrationer på klitoris medan man knullar och killen känner också vibbarna plus att ringarna klämmer åt vilket tydligen ska vara skönt.
Men alltså vi får se om han grejar den där för den är extremt trång! Fattar inte hur en kuk ska få plats där! Speciellt hans, han kan ju vara så gnällig i sängen. Men den var ändå inte så dyr. Älskar sånt där i alla fall, sexleksaker är ofta så himla snygga! Jag blir glad bara av att titta på dem. Sen beställde jag även en Ladyfinger som är en liten, kort, smal vibrator som är väldigt populär. Bra som resevibrator! 
Måste testa grejerna imorrn!
Ladyfinger yay!
Jag har bestämt mig för att fortsätta med p-ringen. Den här svidande känslan som jag hade i början har blivit lite bättre. Vi får se om det håller i sig när jag börjar vara med honom igen. Det är inte helt bra vilket är synd såklart, men jag är ändå nöjd med ringen eftersom det inte är jätteilla. Sen sexlusten, jag känner nog banne mig ingen skillnad där och jag har inte alls känt mig konstig som jag alltid gjort med p-piller. Det känns ganska otroligt att lusten inte skulle rubbas alls fastän man går på preventivmedel så jag är mycket positivt överraskad. Jag anser att som det är nu får jag vara nöjd. Sen att slippa ta en tablett varje dag är ju toppen i och med att jag kommer ha så oregelbundna tider när jag ska hälsa på honom. Jag kan verkligen rekommendera p-ring till er som är i valet och kvalet vilket preventivmedel man ska välja.
Fast jag skulle nog inte rekommendera p-ring om man bara har tillfälliga kontakter. Hampus brukar nästan alltid vilja ta ut den innan vi har sex och ibland blir det lite som ett vacuum då den fastnar lite. Då måste man hålla på och greja och tricksa vilket är lite jobbigt. Sen när man tar ut den är den helt slemmig och våt och ser ganska äcklig ut. Det är okej när man är tillsammans med någon och jag tror han bryr sig mindre än jag. Men jag skulle inte vilja visa den för ett one night stand.
En sak jag inte berättat är att jag sover dåligt på nätterna nuförtiden. Det beror på att jag ligger vaken och funderar över framtiden och hur det ska bli med allt. Men igår natt tror jag att jag kom fram till en lösning. Jag ska göra som jag gjort förut och sätta deadlines. T.ex. ska jag bestämma mig nu när jag hälsar på honom om vi ska gifta oss eller ej och innan jag gör det ska jag ta mod till mig och ställa några riktigt obekväma frågor. Sen ska vi gifta oss senast en viss månad i så fall och därefter börja planera för flytten.
Sen det här med att någon gång skaffa barn, det är ju minst lika stressigt att inte vilja och veta att det finns risk att man ändrar sig. Men inte heller det beslutet kan tas nu och även om jag ville skulle det inte funka. Enda anledningen till att jag stressar mig själv är att jag vill påminna mig om att det är bråttom. Men det vet jag ju egentligen redan så det är bara dumt. I stället kan man bestämma att man inte tänker på det alls förrän typ om 1,5 år. Så försöker man sätta upp mål vad man ska försöka ha uppnått tills dess.
Jag har skrivit en lista på massa frågor som vore bra att ta reda på svaren till. T.ex. jobbmöjligheter om jag flyttar till honom. Sen ska jag pressa Hampus som fan och kommer det till ett ultimatum där han måste välja mellan mig eller att vara en slacker och han blir skitarg så får det väl bli så.
Jag är däremot hela tiden rädd för att jag omedvetet vill gifta mig med Hampus bara för att komma ifrån min liv här. Samtidigt kan jag inte fatta hur det ska kunna fungera rent praktiskt. Men jag måste gå ut hårt mot honom.
Har ni sett filmen Velvet Goldmine? Jag har märkt att jag kanske tänder på killar som hånglar och har sex. Fasen vad konstig jag är. Alltså, det kan man ju inte tända på! Men jag gör det. Inte att titta på bögporr eller något, men snygga killar som man inte riktigt vet vad de har för läggning och gör någonting kärleksfullt med varandra. Svårt att erkänna, kan man ju inte berätta för någon!
Apropå det så pratade jag faktiskt lite med Benny häromdagen (nej, att se honom med Hampus vore faktiskt ingen höjdare). Vet inte varför jag över huvud taget snackar med honom egentligen, men han är kul att garva åt. Nu var det liksom, “Plopp (chokladen), du vet, det namnet låter som när någonting slår i marken, speciellt någonting kladdigt, har du tänkt på det?” Ja bajs till exempel? hade jag lust att säga. Men då hade han bara sagt något vidrigt. Det märks att han fortfarande har kvar sina äckliga böjelser och han vet att jag är en av de få som accepterade dem. Tricket nu är att inte ge honom lillfingret.
Fast sen skrattade vi åt Hampus också, åt hur mycket han jämt oroar sig över överhettade laptops, utfrysningar och sina resväskor. Det var lite kul. Jag menar, Benny har ju känt honom bra länge. Han ställde upp för Hampus när hans tjej dog och han mådde som allra sämst, så jag har en väldigt kluven inställning till honom.
Nu tänkte jag ta upp något som kanske inte är så vanligt i en sexblogg, nämligen sexuella övergrepp. Många sexbloggar tar bara upp de bra sidorna av sex men som ni vet skriver jag om det mesta. Jag har själv blivit utsatt för lindriga övergrepp två gånger och tror att jag har något att dela med mig av på den punkten. Om jag kan hjälpa någon annan som drabbats eller kanske t.o.m. förhindra att någon drabbas genom att berätta så är det ju toppen.
Det här var flera år sedan och jag hade pojkvän. Jag åt medicin och doktorn hade rekommenderat att jag inte skulle dricka så mycket men jag trodde inte att tre folköl skulle göra så stor skillnad. Jag har aldrig i hela mitt liv ens blivit lite snurrig i huvudet av några folkisar, varken förr eller senare.
Vi satt på en fest, det var inte så många där. Min pojkvän var inte närvarande men väl en kille som jag tidigare varit intresserad av, hans kompisar som jag kände hyfsat väl och en tjejkompis. Vi satt och lyssnade på musik och de flesta var rätt så fulla. Helt plötsligt kom några låtar som både jag och en kille gillade och vi blev alldeles till oss. Jag tror vi röjde runt tillsammans, kramades lite och höll varandra i handen. Jag kan vara ganska kärvänlig av mig gentemot både tjejer och killar och det är här jag skulle vilja utfärda en varning: En del killar fixar inte det, man måste vara försiktig. Jag har märkt att många tjejer kan vara väldigt avvisande och det är faktiskt ganska smart för det finns killar som inte kan hålla sig borta. De förstår inte skillnaden mellan att röra vid varandra på ett vänskapligt sätt och “det andra”. Tyvärr.
Kort efter blev jag trött och gick in i ett rum och la mig på en filt på golvet. Killen jag hållit i handen var på muggen och när han kom ut igen gick han och la sig bredvid mig. Vi låg och pratade ett tag och sen började han hålla om mig. Jag sa att det kanske inte var så bra. Han frågade då om jag var nöjd med min pojkvän och jag klargjorde noga att ja, det var jag.
Sen minns jag inte så mycket förutom att han la sig ovanpå mig. Det enda jag tänkte var: “Shit, vad tung han är!” Jag kunde omöjligt ha flyttat på honom och det är konstigt för det är precis vad jag hört att tjejer som blivit våldtagna har tänkt. Han började gnida sig mot mig och som tur var var vi fullt påklädda båda två. “Sluta, jag vill inte,” hörde jag mig själv viska med mycket ynklig röst och jag tog tag i honom och försökte fösa bort honom. Men jag var för svag, jag kunde knappt röra mig och jag vet att detta var p.g.a. tabletterna blandat med ölen för jag har aldrig känt mig så förut. Han gned sig mot mig och det fanns inget jag kunde göra, jag var tvungen att vänta tills det var över. En annan sak han gjorde var att ta mig hårt mellan benen (fortfarande påklädda) och jag minns att jag hade ont dagen efter.
Jag sa aldrig något till min pojkvän eftersom jag trodde att han skulle tycka att jag uppmuntrat den här killen. Min tjejkompis berättade jag däremot för nästa dag och hon utbrast: “Men det är ju ett övergrepp!” Jag visade mig bara cool och ryckte på axlarna. Måste säga att jag långsiktigt sett inte lidit speciellt mycket av det här men visst blev jag mer försiktig och jag fick större förståelse för hur upptakten till en våldtäkt kan se ut. Mitt dåliga omdöme kvarstår dock än idag och det är något jag försöker jobba på, kanske genom att skriva det här. Och som sagt, jag hoppas att denna text kan hjälpa någon.
Jag träffade Lelle i helgen och vi snackade om mig. Han sa att jag var en stor paradox. Min kropp och ansikte ser ut som en 20-årings, min själ och intellekt är 30-årings men i hjärnan och när det handlar om killar är jag 17 år. Hahaha, alltför sant. Jag är så klantig. Jag uppmuntrar en massa killar, tyckte han. Man kan inte säga “vem vet, vem vet” som svar på frågan “ska vi knulla?” för det är ett ja i en killes öron. Fast det tycker ju inte jag såklart. “Om jag svarar ‘du är rolig du’ då?” undrade jag. “Ja inte är det ett nej i alla fall,” fastställde han. Han förstår inte att det är svårt för mig att dissa killar eftersom jag inte vill göra någon ledsen.
Sen kom vi in på Hampus och han tycks vara helt säker på att jag bara blir lurad. Lelle menar på att Hampus bara är ute efter pengar och att komma ifrån sitt tråkiga liv. Dessutom är han inte är något att satsa på för framtiden eftersom han inte har något jobb och är en tomte. Heeee, ja, han är ju vis, den käre Lelle. Men kärleken är blind och det mesta går att fixa. En dag i taget. Vi ska träffas max en gång till, tycker jag, innan jag på allvar måste fråga mig själv hur jag vill göra med mitt liv.
