Archive for June, 2010

Så var det slut

Posted by: Liv

June 2nd, 2010 >> Kärlek

(Fortsättning på historien om Henke.)

Jag visste att jag var tvungen att säga mer exakt vad jag tyckte i frågan, lite försiktigt i alla fall. Samma sak igen. Det fanns såklart inget bra tillfälle. Han satt och glodde på tv igen. Jag hade bestämt i förväg vad jag skulle säga. ”Har du funderat någonting på det vi pratade om igår?” undrade jag. ”Nej,” sa han. Suck, snacka om seriösa förträngningsmekanismer! ”Har du?” Jag sa då att jag hade funderat. Jag sa vad jag tyckte, att vi inte skulle vara ihop mer. Han var ledsen och grät och jag också. ”Vad tänker du?” frågade jag. ”Jag vet inte,” svarade han ledset. ’Jag vet inte.’ Svara vad som helst, bara inte det! tänkte jag. Det var helt enkelt noll kommunikation i det förhållandet. Hopplöst! Jag vill aldrig, aldrig, aldrig mer ha det så!
Jag sa: ”På senaste tiden tycker jag vi har varit mer som vänner.” Han fick nästan en chock när han insåg att jag hade rätt och grät och grät men nickade och sa att ja, visst älskade han mig, men vi var verkligen mer som vänner vilket han tillstod i och för sig inte var så bara. ”Du har rätt,” sa han. Jag bara skakade på huvudet inombords när jag insåg att grabben inte ens tänkt tanken förrän nu. Vi grät mer och han sa att allt kändes så himla konstigt. Men för mig kändes det inte lika konstigt. Jag hade levt med tankarna i flera månader och burit det inom mig som en stor jävla förstoppning. Egentligen hade jag nu bara velat säga allt som jag kände så att jag kunde få ett avslut men jag kunde inte. Jag hade inte sagt särskilt mycket. Det jag klämt ur mig var ett litet blad på en liten kvist som växer upp ur toppen på ett isberg. Jag kände mig lättad ändå, tyckte det gått hyfsat bra. Vi fick väl prata lite mer sedan.

Att bara förtränga

Posted by: Liv

June 1st, 2010 >> Kärlek

Jag kände mig bara säkrare i mitt beslut. Kände till 100% att jag har gjort rätt. Det var så mycket ett statement för min egen del också. Att lämna Henke var som att säga till mig själv: ”Nej, nu tolererar jag inte det här längre! Jag är fri att gå.”

Jag drog mig in i det sista. Jag ville inte förstöra helgen och sådana saker. Dumt, jag vet. Men jag visste att när jag hade sagt det skulle jag äntligen bli fri. Jag hade hoppats så mycket också att han skulle säga det först. Vad hade vi för förhållande? Till 99% platoniskt. Jag vet inte vad han tänkte. Att vi skulle fortsätta så? Jag tänkte att han skulle kunna komma på detta själv, att det var ohållbart. Om han fått arbeta fram de tankarna självmant kanske chocken inte skulle bli lika stor, hade jag tänkt. Men han var alltid så fruktansvärt jävla förträngande. Det var som om vi gick omkring efteråt och låtsades att ingenting hade hänt. Att allt var precis som vanligt. Skrämmande nästan.

Jag släppte bomben en söndag då vi varit ute och roat oss på stan. Efter en trevlig dag kändes det som när man tar ett glatt husdjur till veterinären för att avlivas. Eller som Baloo och Bagheera i Djungelboken när de sitter och diskuterar hur de ska göra med Mowgli och Baloo säger ledset: ”Jag berättar för honom i morgon,” varpå Bagheera säger: ”Det är morgon nu!” och då ser man precis hur soluppgången börjar skymta fram och sen ser man ångesten i Baloos ögon.

Henke satt och glodde på tv. Han tittade upp på mig och jag satte mig bredvid honom. ”Jag har funderat… hur ska det bli med oss?” frågade jag, tårar började redan välla upp i ögonen på mig. Jag hade ju alla svar men jag ville att han skulle få fundera lite själv för jag var säker på att han skulle komma till samma slutsats som jag. ”Jag vet inte,” sa han och tittade ledset på mig. Vi sa ingenting på en lång stund. Jag ville verkligen vara försiktig med att lägga fram argument alltför ivrigt eftersom det inte fick verka för uppenbart att jag hade tänkt på det här i månader. Egentligen ville jag skrika rakt ut, men det gick ju inte. Jag var tyst och grät och undrade vad som pågick i hans tröga hjärna. Det fick räcka så så länge.