Archive for the ‘Killar’ Category
Nu kommer förmodligen det sista inlägget om Hampus – och jag vet ju att ni gillar att höra om honom så ni undrar väl vad som har hänt på den fronten. 
Jo, han skrev ett till mail till mig där han bad mig att berätta om jag träffat någon. Han ville inte bli ignorerad, bara få veta och försäkrade att “jag kan acceptera den nyheten nu” och “du kan inte såra mig längre”. Då jag bedömde att det inte längre fanns någon substans bakom självmordshoten och då han skrev som han gjorde så bestämde jag mig helt enkelt för att vara ärlig. Jag berättade att jag hade pojkvän.
Jag fick till svar: “Jag är förkrossad!” Bara så. Några timmar senare fick jag ett nytt mail. Med en mycket bitter ton där han beklagade sig över att jag alltid hade förväntningar på vårt förhållande (lol! ska man inte ha några förväntningar alls i en relation eller vad?). Att han tyckte jag skulle fått det bättre i Älsklingsland (han vet ju inte att jag redan hamnat i Älsklingsland) och att han önskade min nya pojkvän lycka till med min labila personlighet. “Du skulle ändå aldrig älskat mig oavsett hur rik jag blivit eller vad du nu har för förväntningar i ditt sjuka huvud.” Damn right, Hampus! Att han skulle kunna acceptera att jag dejtade någon annan, jo jo jag tackar jag. 
Brevet avslutades med “Adjöss, Liv!” Jag svarade inte på det och ämnar inte göra det senare heller. Om jag vetat att det var så här enkelt att bli av med honom hade jag berättat för länge sen att jag dejtade någon. Det hade varit bäst för alla, särskilt han själv.
Hampus spelade dock en viktig roll i mitt liv. Han lärde mig vad sex var. Jag visste inte vad sex var för något innan jag träffade honom. Han förändrade hela mitt synsätt på sex, på vad killar kan göra i sängen. Men inte minst på vad jag själv kan göra i sängen. Han botade mig från alla möjliga sexuella problem som jag hade innan och lärde mig att släppa lös mina hämningar och våga vara en sexgalning. Han tillförde mycket till denna blogg (inte sant?). Tack för den här tiden, Hampus! Jag önskar dig all lycka och du… Gör inget jag inte skulle gjort så ska det nog gå vägen.
Jag har inte kunnat sluta tänka på Hampus, undrat om han var okej och så där. Självklart har jag snackat med Adrian om det och han var väldigt förstående. Vi tyckte båda att jag inte skulle svara själva Hampus utan i stället ta kontakt med hans nya flickvän (eller nyaste ex kanske hon är nu).
Jag fick svar samma dag. Ganska snabbt insåg jag att min vision om att Hampus gått vidare och hade chans att bli lycklig inte var annat än en jäkla askungesaga. Jag hade hoppats att den här nya tjejen skulle kunna ta över paketet Hampus likt en stafettpinne så jag slapp. Men nejdå, så skulle det inte bli.
Han hade gjort exakt samma sak med henne som med mig. Så här ser tydligen hans mönster ut för tjejer han träffar:
1. Han tror man är kvinnan i hans liv och friar.
2. Han flyttar in hos en och blir en snyltgäst.
3. Man gör slut med honom och han hotar att ta livet av sig.
Historien upprepar sig.
Hon berättade att Hampus hade flyttat in i hennes lägenhet, oinbjuden, och blivit ännu latare än innan. Hon hade sagt att han måste skaffa jobb och fixa sitt liv men icke sa Nicke. Dessutom hade han börjat bråka med hennes rumskompisar. Då sparkade hon ut honom. Då friade han till henne(!) och när hon sa nej började självmordshoten. Hon gissade att han är mentalt störd på nåt vis (hehe, det har väl ni läsare gissat för länge sen?). Hon mådde verkligen dåligt av det, ville inte såra honom eftersom han var en kompis.
Men det viktigaste jag fick ut av denna konversation var att hoten om att ta livet av sig med största sannolikhet var tomma. Hon hade själv haft flera kompisar som begått självmord och de hade inte visat någonting utåt. Däremot de kompisar som öppet pratat om att ta livet av sig hade aldrig gjort slag i saken.
Så nu kan jag känna mig lugnare.
Idag när jag kollade mailen så såg jag ett meddelande från Hampus. Det stod:
fan vad jag saknar dig. jag har förmodligen suttit och försökt skriva de 3 orden till dig igen och igen och inte skickat det fler gånger än jag kan räkna men jag måste försöka igen. jag antog att det var bättre för dig att inte ha mig i ditt liv. men ju längre tiden går desto mer gör det ont att du inte är min och det finns inte mycket som kan ändra det förutom att berätta hur jag känner. jag kan inte låta bli att undra vad du gör, jag tänker fortfarande på dig flera gånger per dag för du stal mitt hjärta. jag kan inte låta bli att känna det som att jag svek dig och det är anledningen till att vi är ifrån varandra på det här viset nu. om du inte skriver tillbaka så förstår jag. men jag vill att du ska veta att jag fortfarande älskar dig mycket och det känns inte rätt att inte vara där för dig.
Åh nej. 
Mitt hjärta sjönk. Jag som trodde han var lycklig. Min syster har under dessa år haft kvar honom på Facebook även efter att jag blockerade honom och hon hade sett hans uppdateringar om hans nya flickvän. Han hade skrivit att hon var hans livs kärlek. Äntligen hade han hittat rätt kvinna. Och nu detta? Ja, ni ser ju själva. En sådan instabil människa som han ska nog inte vara i ett förhållande över huvud taget. Ena sekunden har han hittat tjejen i sitt liv och andra skriver han det här mailet till mig.
Jag kunde inte låta bli att svara. Ni tycker säkert att jag är dum i huvudet bara för det. “Vad hände med din flickvän?” skrev jag, bara så. Svaret jag fick var av karaktären ska-jag-skratta-eller-gråta. Bruden har tydligen hela lägenheten full av husdjur. Hon är en sådan som vill “rädda” en massa djur genom att ge dem ett hem, men inser inte att hon inte har plats. Tog hem ett marsvin i minusgrader. Hon matar inte och städar inte upp efter djuren. Hennes ödla hade t.ex. dött utan att hon märkt det, hon hade glömt bort den i en vecka. Hon har massa akvarium där fiskar dör, hundar som bajsar ner inomhus och är så undernärda att de blir aggressiva och börjar fajtas både med varandra och människor om mat. Och så vidare. Hennes rumskompisar håller på och bråkar och för oväsen, kastar saker m.m. Hon äter skräpmat och blir tjock och vägrar äta Hampus’ mat.
Suck, ja det lät ju roligt… inte. Så gick det med att “bli lycklig”. Vissa kan nog kanske inte bli det, verkar det som och tyvärr tillhör nog Hampus den kategorin.
Häromdagen när jag öppnade Facebook såg jag en uppdatering från en av mina vänner: “I ett förhållande”. Jag klickade på de efterföljande kommentarerna och såg att de pratade om Hampus. “Nu kan du och Hampus kamma hundar tillsammans!” stod det (hon jobbar med hundar). Först stack det till i hjärtat, som en reaktion man inte kan hjälpa när man får svart på vitt att man förlorat någon (egentligen är det ju han som förlorade mig för ett par år sedan, men det vet ju inte hjärtat). Men sekunden efter blev jag överlycklig. Äntligen kunde Hampus kanske bli lycklig? Börja något sorts nytt liv. Hon kanske skulle kunna fixa jobb åt honom? Skulle han sedan börja hota med självmord igen så var det ju snarare hon som skulle få ta itu med det. Jag gillar henne som person, hon är schysst. Men jag vet att hon och Hampus är väldigt olika och undrar hur länge det kommer hålla. Sedan är Hampus egentligen långt ifrån mogen för ett förhållande. Den syn han har på kärlek är bara så… fel. Helt beroende av tjejen, kan inte existera på egen hand. Meeeen, det är ju inte mitt problem längre! Gud så skönt att slippa, ett alltför långdraget problem är äntligen ur världen. Jag drog en stor suck av lättnad och berättade sedan för Adrian som även han blev väldigt lättad.
Jaha, då var det väl bara att önska det nya paret lycka till och ha så kul. Om jag ändå kunde vara en fluga på väggen…
Under tiden jag och Adrian var ifrån varandra pratade vi mycket via videosamtal. Fungerar klockrent och skönt även att slippa höra tjat om “visa pattarna!” stup i kvarten (även om det blev lite sådant också, fniss!). En dag när vi pratade såg jag plötsligt att Adrians naglar såg lätt rosa ut. Jag ba’: “Visa naglarna!” Han: “Nää.” “Joooo! Få se!” Han skruvade nervöst på sig och höll upp en hand. “Du HAR målat naglarna, vad i…!” Gud vad han skämdes. Han berättade att han hittat mitt nagellack här och fått för sig att han skulle testa det. Det fick honom att känna sig närmare mig, påstod han. Äsch, jag vet ju själv när man hittar någon produkt skräpandes i ett hörn och bara provar den utan att tänka. Inte så konstigt.
Det lustiga var att det inte alls var mitt nagellack! (Jag tror aldrig jag köpt rosa.) Det var hans förra frus. (Annars kunde man ju trott att det var någon älskarinna som han glömt städa upp efter, blivit arg och börjat kasta saker, haha!) Nu när jag är här inser jag att det kan vara svårt att veta vad som är vems. I ett bortglömt badrumsskåp hittade han inte mindre än nio nagellack som hon lämnat kvar här. Tack, säger jag, kommer väl till pass! Puh, det är tur att jag inte är svartsjuk av mig. Det är en grej jag har med mig från polycommunityn, mycket värdefullt faktiskt. Jag skulle inte pallat det här annars, hon är ju typ överallt. En dag frågade Adrian mig om jag ville att han skulle anlita en “energikonsult”. Ja, det är alltså en person som kommer hem till en och renar hemmet från gamla och dåliga energier. Låter som flum i mina öron, men vem vet. Tycker man kan lägga de pengarna på en god, romantisk middag ute i stället.
Adrian har en liten kvinnlig sida hos sig ändå. Han gillar kläder och mode och jag lånar ibland hans kläder. Han lägger ner sjukt mycket tid framför spegeln och skulle gärna testa att sminka sig, har han sagt. Så vi har bestämt att jag ska lägga en riktig festmake-up på honom någon dag! Dock var han orolig för att jag skulle sluta tända på honom efter det, haha. Men så lätt går det inte. Han ser inte tjejig ut alls för övrigt. Jag har också erfarenhet i bagaget då jag redan har dejtat en som var transvestit på riktigt. Som gillade att ha BH, klänning, sminka sig, bli kallad “slyna” i sängen m.m. Jag tyckte helt ärligt det var lite kul.
Tror jag har sett och hört allt. Nåja, det mesta i alla fall. Det blir dagens tips till er läsare: Innan ni stadgar er på riktigt, se till att ni kört igenom hela registret av galenskaper så ni är härdade och fulla av roliga erfarenheter. Då är ni väl rustade och har förhoppningsvis lekt av er lite också (om man nu ens kan det).
Såå, vad har ni sett för knasigt i er dag? Någon annan kille som gillar typiska “tjejgrejer” såsom smink, underkläder, högklackat osv.?
Adrian har fått nytt jobb. Han har pratat om det ett tag och jag har hjälpt honom att ta beslutet. Han är verkligen glad att ha någon smart person som jag att bolla med när det gäller så här viktiga saker. Nu i dagarna har han varit på intervju och de ville ha honom utan att blinka, fastän de inte hade några platser lediga egentligen. Bara för att han är ett “geni” i deras bok. Utan att jag alls frågat om det berättade han om hur mycket pengar han får i startbonus. Han får 350.000 kronor på en gång bara för att han börjar jobba hos dem. När han varit kvar ett år får han 350.000 kronor till i aktier. Ovanpå detta en fet lön som är ännu högre än den han hade på gamla jobbet, samt årliga bonusar. Tjena. En startbonus motsvarande en normal människas årslön… Jag blir nästan rädd. Men mest av allt är jag såklart glad för hans skull att han nu kommer att få ett roligare jobb.
Han har gjort klart för mig att jag inte behöver jobba mer. Jag kan bli hemmafru, ta hand om hushåll och barn (självklart har han råd med ett till barn utan att behöva fundera på det) eller fortsätta jobba, förverkliga något drömprojekt, jobba ideellt osv. Upp till mig. Det enda han oroar sig för är om jag kommer att bli uttråkad om jag inte får använda hjärnan tillräckligt mycket. Men alltså, min lön kommer ju vara en fis i rymden känns det som! Adrians utgifter också sen, de är inte att leka med. Han är ju inte sniken om man säger så utan han tycker om lyx (mest då boendet). Han pratar gärna om det också, han är inte blyg eller ödmjuk när det gäller sådant här (det är inte till att skryta i hans kultur).
Så i stället för att känna mig lättad för att jag snart kan göra precis vad jag vill utan att behöva oroa mig för ekonomin så sitter jag här och undrar hur lilla jag kan bidra alls till detta. Hur jag ska kunna ställa om min hjärna från att ha varit sparsam till att tycka det är okej med löjligt höga och, som man kan tycka, “onödiga” utgifter. Man får ju lite komplex också, minst sagt!
Apropå något liknande så har tydligen Oliver träffat någon. En läkare av tjeckisk härkomst. Man kan ju inte låta bli att tänka “lika barn leka bäst”. Varför vill en sådan som Adrian ha en sådan som jag? Jag är ju bara, typ, en normal människa. Jag tog faktiskt upp det med honom vid ett tillfälle. Han gjorde klart att han helst inte ville gifta sig med en karriärkvinna eftersom den personen då inte skulle ha så mycket tid över. Han har aldrig dejtat någon tjej som kommit ens i närheten av hans lön så han funderar inte ens över det. Sedan tyckte han inte att yrken som enligt samhället är högt ansedda nödvändigtvis måste innebära att man är en fantastik människa eller kan bidra med mycket till ett förhållande. Han behöver inte titlar eller andras stämplar för att avgöra vad han ska tycka om en person.
Jag har svårt att ta in att han är så himla laid back angående de här sakerna. Men jag ska försöka smälta det här, reda ut kulturkrockarna i min hjärna och se det hela med hans ögon. Försöka glädja mig i stället för att oroa mig.
Om ni tror att Adrian inte känner till Hampus så tror ni fel. När Adrian var här på besök hos mig så ringde Hampus en dag flera gånger i rad (jag svarade inte). Jag förklarade hela grejen med att Hampus hotar med självmord och att jag inte vet vad jag ska tro. Adrian förstod och var inte alls arg. Han tyckte det var en svår situation eftersom man ju aldrig vet vad folk kan ta sig för.
Nu var det dags igen. Hampus ringde och ringde och ringde tills jag var tvungen att stänga av telefonen. Till råga på allt väntade jag viktiga samtal från äggfrysningskliniken, jag var mint sagt stressad. När jag satte på mobilen igen hade jag 34 missade samtal. Han påstod att han tagit en överdos av någon form av medicin och jag vädjade till honom att söka professionell hjälp i stället. Nästa gång han hörde av sig hade han spolat ner pillren i toaletten. Det verkar inte ha varit några dödliga tabletter men det var ändå otäckt. Dessutom har han länge pratat om att hans pappa (som är jaktintresserad) har vapen hemma som Hampus funderat på att använda.
Nya självmordshot började några dagar senare. Hampus ringde mitt i natten, flera gånger. Jag var tvungen att stänga av luren igen. Han bad mig sen att blockera honom som vän på Facebook, “för nu hade jag tydligt visat att jag inte var en bra vän till honom” och han “ville ha ett avslut”. Ok, det låter väl rimligt, tänkte jag. Jag skrev ett sista meddelande till honom där jag rådde honom att börja dejta igen, jag skickade länkar till bra dejtingsajter, rådde honom att prata igenom sina problem med en god vän och andra saker som eventuellt kunde få honom på bättre tankar. Att livet kan vara värt att leva även om det är svart ibland, att det finns möjligheter. Och att han gärna fick hata mig, bara han blev fri från sin ångest.
Sedan gjorde jag som han sa, jag blockerade honom. Då blev han ännu mer galen! Han skickade sms som sa att det här var det sista han skrev, “hej då för alltid”, “hej då till detta liv”, “var snäll och kom ihåg mig för den jag var” och liknande. Han ringde och ringde och ringde och jag var rädd att om jag svarade skulle jag få höra ett pistolskott och veta att han var borta. Jag pratade med en av hans bästa vänner och bad honom hålla ett öga på Hampus. Men vännen sa mig också att Hampus antagligen bara försökte manipulera mig.
Så var det alltså det här med äggfrysningen. Jag berättade för Hampus, som kontaktar mig då och då fortfarande. Kontaktar själv aldrig honom men jag är fortfarande orolig för att han ska göra något dumt. Vet inte varför jag berättade men jag tror att jag lite grann hoppades att det skulle skapa distans mellan oss så att han äntligen skulle acceptera att vi inte kan vara tillsammans, även om jag inte aktivt planerade det så. Resultatet blev att Hampus blev skitsur!
“Varför gör du det här? Vad finns det för anledning när ägg är någonting du har naturligt! Jag trodde verkligen att jag kunde övertyga dig om att jag skulle kunna bli en bra far till dina barn. Men du håller tydligen inte med. Detta bevisar att du har tagit avstånd från mig!”
Han var så himla upprörd. Slutligen klämde han till med: “Äggfrysning är något som rika hemmafruar gör!” Jag kunde inte låta bli att tänka: “Hmm, det känns som om det är just dit jag är på väg…”
Det blev värre. Hampus hittade en massa inlägg jag gjort på ett forum där jag för ett par år sedan berättat om vårt förhållande och försökt få hjälp och råd av andra medlemmar. Det var inte lätt att hitta dessa inlägg kan jag ju säga, utan det krävdes helt klart en massa dedikerad research samt ett bra översättningsverktyg. Men nu när han hade hittat det så låg ju korten plötsligt helt öppna på bordet. Han visste nu precis vad jag tyckte om honom och vår tid tillsammans.
“HUR I HELVETE KAN DU SKRIVA SÅDANA HÄR FRUKTANSVÄRDA SAKER OM MIG? OCH MIN FAMILJ! VILKEN SORTS ELAK MÄNNISKA GÖÖÖÖR NÅGOT SÅDANT?” Nej, Hampus var inte glad. Hans mörka, lite släpiga röst som kan bära så enormt mycket uttryck och känslor brände i mig. Och jag skämdes förstås. Men jag förklarade att det var ett rop på hjälp och att det var omöjligt att härleda posterna till honom som person, hans identitet var skyddad. “Jag förstår om du aldrig mer vill prata med mig nu. Det är helt okej. Jag ber om ursäkt och förstår att du är upprörd,” sa jag lugnt. Jag kände att jag faktiskt hoppades att detta skulle vara det definitiva slutet på våran “vänskap” eftersom han inte har kunnat behandla mig som en vän. Han har snarare varit ett bittert ex som på något sätt trott att vi fortfarande är tillsammans. Hans hot om att ta livet av sig har varit som en stor hållhake på mig och har varit den stora anledningen till att jag fortfarande har hållit kontakten.
Men nej, i stället började han krypa för mig! Ta tillbaka sin ilska. Be om förlåtelse och jämra sig över att det var hemskt att jag tänkt alla de där sakerna om honom. “Du, jag vill bara att du ska inse att jag KAN vara en bra man för dig! Jag vill ju gifta mig med dig. Snälla, gift dig med mig! Jag vill ha barn med dig, strunta i de där äggen. Jag kan åstadkomma vad jag än tar mig för, du måste förstå det. Du och jag, vi kan det. Vi kan få mirakel att hända. Du tycker att jag är värdelös men du har inte sett vem jag har blivit på sistone. Jag har förändrats så mycket, men du vill ju inte se det!”
Jag vet ju att han har förändrats. Men bara för att man slutar missbruka och säger upp bekantskapen med destruktiva vänner så betyder inte det att man har nått målet. Hans attityd till livet är fortfarande knäpp.
“Häromdagen fick jag en jättebra idé!” fortsatte han. “Jag har börjat skriva recensioner av folks musik på en sajt där man får 50 öre per recension. Om jag kan skriva några hundra recensioner per dag så kan jag ju leva på detta.” Det smärtade mig att han inte kommit längre i sina utvecklingsbanor. Jag suckade högt för mig själv. “Men snälla Hampus, hur många recensioner tror du att du kan skriva per timme? Hur länge kommer den här webbsidan att finnas?” “Jag skriver jättesnabbt! Jag har redan skrivit 50 recensioner. Det här är något jag kan göra, varför tror du inte på mig?” Det var lönlöst att diskutera med honom och jag gav upp att försöka förklara hur samhället funkar för hundrafemtioelfte gången i ordningen. Och han snackar om att få barn! Tydligen så kostar ett barn 1,4 mille fram till sin 18-årsdag. Det ska han tjäna ihop genom recensioner? Lycka till…
Av varje partner, KK, one night stand och “bara kompis” kan man lära sig någonting. Oftast är det av de jobbigaste relationerna man lär sig mest. No pain no gain, eller hur?
Så nu tänkte jag göra en liten lista på vad jag lärt mig av olika killar. Hoppas ni kan bli inspirerade!
Hampus:
Sexuellt: Han lärde mig vad sex var. Jag svär, jag visste inte innan. Att sex inte bara var “skynda nu innan jag slaknar, oj hoppsan jag kom visst”. Dessutom första analsexet, första slicka en killes rumpa, första gången jag rökte vissa grejer i samband med sex, första seriösa sexleksaksexet, första hårda smisket under samlag, första inspelade porrfilmen tillsammans. Och säkert något mer jag inte kommer på nu.
Förhållandet: Om det är en kamp så är det fel. En kärleksrelation ska inte vara som en ständig uppförsbacke.
Benny:
Sexuellt: Att man kan ha B-kupa och klä sig i klänningar som kille. Utöver det gilla bajssex… Och ändå älska sig själv. Det finns nästan ingenting att skämmas för om du bestämmer dig för det. Sådan var han, den käre Benny.
Förhållandet: Att det finns människor som till stor del saknar moral, ryggrad, samvete och omtanke. Ibland är det bättre att lita till sin instinkt än sitt sunda förnuft. Om du misstänker att du är förd bakom ljuset så det skriker om det, så är det nog så.
Henke:
Att om man ska festa så kan man lika gärna köpa dyr öl eftersom det är godare. Varför snåla och dricka fulöl när livet är så kort?
Seriöst, detta var det enda jag lärde mig av honom fastän vi var tillsammans aplänge.
Robin:
Sexuellt: Varför inte knulla, sen suga, sen knulla lite mer, sen slicka, sen smekas en stund, sen suga lite till… Osv. Du kanske lätt slaknar, lätt blir öm eller kommer för snabbt. Men gör dina svårigheter till en fördel. Låt dem inspirera dig till att få det ännu skönare i sängen.
Förhållandet: Att när en kille kritiserar en så säger det ofta något om honom själv (gäller såklart tjejer också!). Inte sällan anklagar människor andra för sånt som egentligen gäller dem själva. T.ex. Robin trodde alla krämpor som folk klagade över var psykiska. Om hans kompis hade ont i magen så sa Robin: “Men det sitter nog mest i huvudet.” Var det inte typiskt då att när jag berättade att min pappa fick hjärtmuskelinflammation så trodde Robin några dagar senare att han också hade fått det! Han verkade t.o.m. smått hypokondrisk. Det är lustigt hur ofta det här stämmer, att folk anklagar en för saker som i högsta grad stämmer på dem själva. Pröva uppmärksamma detta så får ni se!
Sen lärde jag mig att om man känner så här för en kille:
Så är det läge att fundera på vad sjutton man håller på med! “I even painted my toenails for you”, liksom… Jupp, jag känner mig träffad.
Men kanske det viktigaste av allt som Robin lärde mig var att det är en superbra idé att dejta äldre män. Jag hade snöat in på tanken att hitta någon jämnårig men han fick mitt sinne att öppnas. Om han inte gjort det hade jag förmodligen inte träffat Adrian!
Mer om mig och Adrian i nästa inlägg.
Jag hittade en gammal dikt jag skrivit om Hampus på en servett. Måste varit när jag åkte hem från honom och nästan hade bestämt mig för att göra slut. Detta inlägg tillägnas Linus som ju är en av mina fyndigare läsare. Anyway, här kommer den:
Jag träffade en kille som var exotisk och snygg
Struntade blankt i att det var fel på hans rygg
Hans kuk var lång och ståtlig som få
Fast pungen var tom på kulor små
Penningpungen likaså
Man skulle kunna kalla honom desperat
Men mest av allt var han bara lat
Och gillade att röka illegala preparat
Hade fobi för att knega
Han ville hellre sega
Älskade att bli slickad i baken
Fick mig att komma flera gånger på raken
En jävel i bingen
Ändå ratade jag vigselringen
Det var nog kört från början
Hur hamnade jag i denna kärlekssörjan?
Kanske för att jag dyrkade hans sexuella skicklighet
Men man kan inte ägna livet åt att endast göra “det”
