Archive for the ‘Polyamorös / swinger’ Category
Några av er kanske undrar: Vad hände med polyamorös? Liv tjatar numera om att gifta sig och leva monogamt resten av sitt liv, hur går det ihop?
Ja, detta är någonting jag funderat mycket över det senaste året och vägt fram och tillbaka. I början kändes det nästan som en hemlighet jag hade för Adrian. Någonting som han skulle kunna dumpa mig över om han fick reda på det. Men sedan dess har jag hållit långa föreläsningar för honom om att man inte ska ta för givet att människan som biologisk art är monogam och att folk får leva sina liv hur de vill – även flersamt, bara de inte skadar någon annan (klyscha visserligen, men ändå inte självklart för alla).
Vad kom jag då fram till när jag tänkte fram och tillbaka? Jo, jag insåg att jag nog alltid kommer att tro att väldigt människor är polyamorösa, inklusive mig själv. Med det menar jag att man har förmågan att älska flera personer samtidigt – det behöver inte betyda upp-över-öronen-förälskelse för fler än en, utan det kan vara på olika plan. Sen om man aldrig älskat flera kan det säkert bero på kulturella-/uppfostringsfaktorer eller att man helt enkelt är en monogam person.
Vill jag då leva polyamoröst? Ja och nej. I en värld som var anpassad för den typen av förhållanden skulle det säkert vara lättare. När man pratar om andra primater som är poly eller om samhällen där poly är normen brukar det ofta vara så att man bor i en “tribe” där man känner alla sedan många år tillbaka. Jämför det med extremen – att hänga på sexsajter där man går ut med någon en gång och sedan ligger. 
Lägg sedan till tidsbristen i vårt samhälle. Visst, går att fixa men blir desto svårare om man har barn. Återigen, funkade bättre när vi var primitiva och bodde ca fem minuter från varandra.
Nästa svårighet är att hitta någon som är emotionellt tillgänglig och redo för ett föhållande, som inte “utnyttjar” poly till att slippa ta ansvar och stadga sig. Visst kan nog många polysar och relationsanarkister vara okej med det, men jag känner att jag inte kan det.
Hela samhället är uppbyggt kring vad man äger och pengar (tyvärr kan man väl säga). Till och med barn måste man tydligt definiera vem som ska ha hand om. Juridik och papper styr vilket försvårar en polyamorös livsstil.
Det vore nog enklare om jag visste att jag hade valet att någon gång eventuellt, om det kändes aktuellt i framtiden, öppna upp vårt förhållande. Dock skulle jag aldrig offra Adrian för det valet, han är för värdefull.
Det kanske mest intressanta av alltihop är att jag aldrig trodde att jag skulle kunna hitta min perfekta match. Men så gjorde jag det! Adrian är allt jag drömt om hos en man och lite till. Jag har svårt att se att jag skulle bli intresserad av någon annan ens i närheten lika mycket som honom. Jag har träffat på för många nötter för det och jag är gruvligt trött på skitstövlar.
Men polyamori har lärt mig några viktiga saker som jag kommer att få nytta av i resten av mitt liv. Kanske kan ni också ta lärdom av detta?
1. Jag är inte svartsjuk för fem öre. Kan skrattande diskutera ex-fruar och ex-ligg, tidigare sexliv etc. Jag inser att kärlek och sex inte är en tävling och att man inte kan vara “den enda som någon någonsin älskat” och dylikt. Bryr mig inte heller om ifall han tycker någon annan kvinna på gatan är snygg/sexig, det är bara mänskligt och betyder inte att han inte älskar mig.
2. Om jag ser en attraktiv man som jag reagerar på så tänker jag inte att det betyder att jag inte älskar Adrian. Även om jag till och med skulle råka bli förälskad i en annan man så skulle jag inte tänka att det behövde innebära att jag slutat älska Adrian. På så sätt är jag aldrig rädd för mina egna tankar.
3. Jag är fullkomligt över alla händelser i det förflutna då jag blivit dumpad för en annan tjej och liknande. Detsamma gäller bitterhet över mina föräldrars otrohet. Med ett polyperspektiv blir det inte lika smärtsamt och jag inser att kultur har satt krokben för några av de mer kreativa relationslösningar som kunde ha uppstått om vi lärt oss tänka mer utanför ramarna.
4. Jag kan hjälpa och förstå andra. Genom att veta att det finns människor som inte fungerar i mononormen kan jag fatta hur de tänker. Kanske kan jag i framtiden bistå med någon form av råd för någon som känner sig lite vilsen vad gäller känslor för flera samtidigt – eller som råkat ut för en partner som verkar ha känslor för flera.
5. Den här bloggposten. Helt fantastiskt skrivet, läs den! Det hon beskriver är också kärlek. Kärlek kommer i SÅ många olika former. Men på grund av att vi kallar det för samma ord går vi miste om nyanserna. Precis som vi säger “rött” även när vi menar burgundy, rosé, kastanj, cerise, karmosin och scharlakan.
Jag kommer nog att tänka i polyamorösa banor så länge jag lever. Var aldrig rädda för det ni tänker och känner, var uppriktiga mot er själva och varandra så kan det inte gå fel!
Som sagt, Adrian kommer att komma med mig för att hälsa på min familj och sedan, om allt funkar så kör vi så det ryker!
Men i alla fall, jag har bestämt mig för att jag inte måste leva som poly. Jag kommer alltid att vara polyamorös, men just nu ser jag inget problem med att inte leva så. Jag är hellre tillsammans med den här fantastiska, en-på-miljonen-mannen som jag har träffat. Jag vore en idiot annars! Visst, polygrejen är en av de största uppenbarelser jag upplevt i mitt liv. Det hjälper mig fortfarande att se världen på ett annat sätt. Men just nu känns det toppen att bara vara med Adrian. Jag har träffat på tillräckligt många oseriösa människor de senaste åren och jag var trött på att leta.
Till exempel, Frederic av alla människor hörde av sig igen efter över ett års tystnad. Gissa varför? Jo, han hade blivit singel, ville väl se om han kunde få något.
Jag har förstås funderat jättemycket hit och dit. Det ÄR ju svårt att få in polyamori i det samhälle vi lever i. För vad händer den dagen man vill ha barn? Ekonomi, juridik och allmän tidsbrist sätter många käppar i hjulet. För att inte tala om den biologiska klockan. Många tjejer känner nog att man inte ska vänta alltför länge innan man börjar skaffa barn. Den saken blir svårare med flera partners. Visst är det mysigt om barn får växa upp med många vuxna och visst är det trevligt för vuxna med många olika barn omkring sig. Men kyliga saker som juridiska rättigheter och ägande av tillgångar kommer man aldrig ifrån. Människan har för alltid tagits ifrån sina mest naturliga behov och tillvaron kan aldrig mer bli enkel. Alla ni som har tid med både barn, jobb, hushållsarbete och dessutom ett öppet förhållande – jag beundrar er verkligen! Grattis! Men jag fattar själv inte hur sånt går till. Om detta stämmer på någon av er läsare får ni gärna berätta.
Jag vill inte prata så mycket om de här grejerna med Adrian. Han kanske skulle tycka att jag var för crazy. Han berättade häromkvällen att han ganska sent (efter att ha hackat sig in och smygläst ett mail) fått reda på att hans förra fru hade blivit misshandlad av sin förra man eftersom hon varit otrogen. Det hade han velat veta tidigare. Sen hade hon, medan hon och Adrian var gifta, stuckit iväg med en annan man och bara bestämt sig för att nu skulle hon bli tillsammans med honom i stället. Bara slänga bort äktenskapet över en natt. Med en före detta kriminell också. Hade han vetat att hon var så nyckfull hade han aldrig gift sig med henne. Konstigt nog kände jag igen mig i det där med att bara kasta mig ut i det okända, må det bära eller brista. För det har jag gjort några gånger. Men det sa jag inte för då hade väl Adrian svimmat. 
Nu kommer jag skriva lite blandade smågrejer i denna sexblogg fram tills att allt kommer i ordning och Adrian och jag kan ha schysst sex igen. Okej, puss puss!
Fortsättning från Adrians och min lilla resa.
Senare på kvällen träffade vi en tjejkompis till honom och hon bjöd oss på fin middag ute. Jag tyckte att hon var tilldragande. När vi kom tillbaka till vårt rum så berättade jag det för Adrian. Då blev han smått orolig. Jag tror att han förstått att jag är lite poly. Han frågade sig om jag, som var mer sexuellt liberal än honom var det p.g.a. att jag var mer erfaren, att jag på något sätt hade sett ljuset. Eller om hans sätt var mer “rätt”. Han tyckte att om man hade flera partners eller var en swinger så blev ju ens primära förhållande mindre värt eftersom det inte var exklusivt. Jag vågade inte gå djupare in på ämnet utan lät det stanna där. Han funderade över hur mycket mer jag måste ha upplevt på det sexuella planet jämfört med honom som levt i ett monogamt förhållande i åratal. Fast det är klart, det hade ju inte varit monogamt. Han berättade nu att hans fru hade helt öppet, i samband med sin sista affär, åkt iväg med en annan kille på juldagen. Sen hade hon ändrat sig och åkt tillbaka till Adrian. “Vad är det jag gör, såklart jag ska vara med Adrian!” hade hon sagt. Men då hade det vänt för honom. En strömbrytare hade slagits på och hans psyke hade bestämt sig för att det var nog. Efter det vägrade han ta tillbaka henne. Det blev många tårar från oss båda under detta samtal. Vi är båda inne i en känslosam period.
Jag vet inte om han är lite avis på spännande sexuella saker jag varit med om. Han får mer än gärna experimentera för mig! Men man får vara försiktig så man inte blandar ihop polyamori med otrohet.
Vi läste upp intima frågor för varandra ur en bok som han hade med sig. Han berättade att han inte haft sex för första gången förrän han var 19 eller 21 (han kom inte ens ihåg, hahaha). Det berodde på att hans första flickvän ville vara gift innan hon förlorade sin oskuld. Det respekterade han såklart, som den gentleman han är. Så henne hade han aldrig sex med. Hans senaste flickvän hade han varit ihop med i ett år och de hade bara haft sex 5 gånger. Om hon haft sex så orkade hon nämligen inte göra någonting mer på hela den dagen utan låg typ däckad. Hon verkade ha haft någon sjukdom.
Som ni förstår vill jag inget annat än att få visa Adrian hur najs det kan vara med sex! Det låter som om han kan behöva massor.
Guldgrävare är vi allihopa?
Posted by: Liv
August 26th, 2013 >> Killar, Kärlek, Polyamorös / swinger
Som sagt håller jag på att planera för att hälsa på Adrian nu, lite formaliteter som måste fixas bara. Så länge delar jag med mig av lite tankar om sex och kärlek.
På senaste tiden har jag dejtat tre “affärsmän” eller vad man nu ska kalla dem (gillar inte den termen). Alltså Calle, Oliver och Adrian. Jag kan ju säga att jag i hela mitt liv tänt på flummigare killar. Okej, inte för att mitt ex Henke var en hippie eller nåt, men han såg ut som en. Att tjejer tänder på pengar har aldrig stämt in på mig.
Hur som helst, sedan jag började gå ut med de här, av samhället sett, mer “seriösa” killarna, så har jag märkt några saker. Familj och vänner blir mycket mer intresserade av vad dessa förhållanden skulle kunna leda till. När de får höra att det här är killar som tjänar mycket pengar och har dyra bostäder så märker man direkt hur mycket mer positivt inställda de är till idén att det här skulle kunna bli en framtida man/sambo. Hos kompisar har jag ibland kunnat skönja något som liknar lite avundsjuka. Vissa, å andra sidan, säger saker och ting rakt ut: “Aha, det här kanske är nån som har pengar?!” fick jag höra för ett tag sen. Sedan finns det de som verkat få mer respekt för mig sedan jag började dejta Adrian.
Det är ju faktiskt för lustigt hur folk reagerar, måste jag säga! Jag visste nog inte att människor var så fixerade vid pengar ändå (naivt?). Och att det fortfarande bara verkar spela roll om det är killens lön det gäller. Om fler vore polyamorösa skulle det inte vara lika big deal. Då skulle man kunna dejta en massa “tomtar” utan att “förstöra sitt liv” (återigen, enligt samhällets definition). Fast det är en annan diskussion…
Jag vill bara ha en man med ett ordnat liv, som är emotionellt tillgänglig, som är sexuellt attraktiv, omtänksam, som jag har mycket gemensamt med och kan ha kul ihop med. (Ingen liten kravlista ändå. ) Men som sagt, det är kul att se hur omgivningen reagerar på just pengarna. De kan inte dölja sina reaktioner, de är lika tydliga som ett stånd i badbyxorna.
Om ni undrar varför det varit lite glest med poster på senaste tiden så beror det på att jag håller på att planera för att åka och hälsa på Adrian. Men jag har lite grejer som måste fixas först. Jag tror att vi har potential att bli ett riktigt bra par! Jag kommer igen med mer skrivande snart förhoppningsvis.
Nu till dagens ämne. Jag håller på att läsa boken Sex at Dawn, en fruktansvärt intressant och även underhållande bok om människans sexualitet. Just nu har jag kommit till ett kapitel där de skriver att de brukar fråga publiken en sak när de håller föredrag. Nämligen, att om ni hör en man och en kvinna ha sex – vem låter då oftast mest och högst? Svaret blir alltid, oavsett om man frågar homosexuella, japaner, fransmän, kvinnor, straighta, män, att – just det, ni gissade rätt – det är kvinnan som vinner när det gäller att väsnas!
Hans teori är att kvinnan låter högst eftersom det är meningen att hon ska locka till sig andra hannar. Ungefär som att skrika ut: “Hallååååå jag är faktiskt kåt! Kan ni komma hit eller?” Och när inte karln orkar längre får en annan hanne ta över. (Don’t kill the messenger, detta är allt enligt boken!)
Det fick mig att fundera över hur det egentligen är med det här med att stöna högt. Ni som följt bloggen vet att ja, jag är högljudd! Oftast skriker jag högre än den jag har sex med. Av någon anledning blir sexet så mycket bättre om man stönar, låter och har sig. (Förutom när man bodde hemma hos föräldrarna, då höll man ju tyst så gott man kunde.) Det beror på andra grejer också ifall jag låter mycket. Jag vet inte hur det är för andra tjejer men jag har mycket svårare att vara tyst om någon stimulerar min g-punkt. Så oftast om du hör mig yla så vet du att du har träffat rätt.
Fast vem säger att killar inte kan låta? Mina två mest högljudda älskare någonsin var Hampus och Robin. De stönade och lät, ja vrålade ut rent av. Robin var öronbedövande, fast bara när han kom. Hampus kunde låta lite här och var.
Men den mest kända i den här genren måste ju vara prästen i porrfilmen Fäbodjäntan! Gud så han skriiiiker! Och det är ju inte alls sexigt eller upphetsande, tycker jag, mest börjar jag bara skratta. Undrar varför det är så?
Hur mycket brukar ni låta, tjejer och killar? Och gillar ni när er partner lever ut sin vällust i högsta decibel?
Jag har varit på fest hos Josef. Och i vanlig ordning var det en av hans kompisar som började stöta på mig. Han var lite rolig men också jobbig. Pratade om hur han varit nära att bli rik om inte en viss grej hänt (hehe, sånt tar man ju med en nypa salt).
Sen visste han tydligen inte att Josef är poly. Han började fråga ut mig ifall jag dejtade någon och jag var ärlig och sa att jag dejtade en som var mono. Men då började han säga att “du kan ju inte låta bli att tala om att du är poly!” och “Du skulle inte kunna säga de här sakerna du säger till mig just nu till honom, alltså kommer det inte att funka!” Och visst ligger det något i vad han säger men ibland kan man inte säga precis allt till den man är tillsammans med. Man kan också säga det i etapper och på ett smart och lite försiktigt sätt. T.ex. tror jag inte att man ska säga ordet “polyamorös”, det skrämmer nog bort många. Det bästa är nog om man aldrig använder det ordet. (Ungefär som ordet feminist som tagits “sönder” av vissa så att det aldrig mer kan användas problemfritt.)
Sen måste man ju tänka på lite andra saker. Är det så smart att vara poly om man vill skaffa barn? Har man tid med fler relationer? Kan man leta efter folk som är poly och vill ha ungar – kommer inte de ofta redan att vara i andra relationer och ha barn? Man måste vara realistisk också. Låt oss även vara krassa, letar man efter folk som är polynyfikna och inte direkt har något ord för det, så tror jag många gånger att man träffar på folk som Calle som vill komma och gå som de vill. Då blir det varken ett egentligt förhållande eller kids. Sen inser jag ju också att den där kompisen till Josef raggade på mig. T.ex. sa han “du är en mycket fascinerande person”, var allmänt flörtig och ville att jag skulle adda honom på Facebook. Hur många gånger har man inte hört “Glöm din pojkvän och knulla med mig i stället!” Nej du, den går jag inte på. (Och jag kommer såklart inte att adda honom på FB.)
Josef höll på och sa “le någon gång då, du har inte lett på hela kvällen!” Men det hade jag visst! Jag tycker att det är irriterande att han verkar tycka att jag alltid måste vara en sprudlande och bubblig person. Det får mig att inse alltmer för varje gång att Josef och jag aldrig skulle passa ihop. Han är ju inte nöjd med mig. Han är tänd på min kropp och vill att jag ska vara på ett speciellt sätt. Men han kommer aldrig få mig, han är för sunkig, särskilt nu senast när han gjorde nån på smällen av misstag. Igen.
Har jag sagt att jag antagligen ska hälsa på Adrian eller vice versa? Det har vi i alla fall snackat mycket om.
Var ute och shoppade med en kompis idag. Vi tog först en latte och bakelse/wienerbröd på fiket. Sen började vi leta efter presenter till Adrians dotter. Alla leksaker är så konstiga. Tycker barn verkligen att de är kul? Och hur länge? Så det fick bli kläder. Vi hittade en massa gulligt och puttinuttigt.
Men sen på kvällen fick jag typ panik. Vet inte varför det kom över mig nu. Men jag började fundera över det här med Adrians barn. Förut har jag tänkt på henne som just bonusbarn men nu inser jag att om jag skulle bli fäst vid henne och hon vid mig så spelar det ingen roll vid en eventuell skilsmässa. Papper och juridik är viktigare än känslor i vårt samhälle. Tanken på att kunna ha investerat massor med tid, energi och kärlek i ett barn helt i onödan, för att sedan kanske förlora dem helt, skrämde mig. (En liknande grej hände en vän till mig faktiskt.) Jag läste skräckhistorier på nätet om såna scenarion. T.o.m. familjerådgivare rekommenderar att man klipper kontakten med barnen helt vid en ev. skilsmässa. Sen, om man inte skulle försöka få bra kontakt med henne så blir det ju å andra sidan tråkigt och konstigt. Det är som att jag borde tycka det här är jättebra, “man” borde gilla detta. Men jag är tyvärr inte som alla andra. Jag önskar att ordet “familj” hade en enbart positiv klang i mina öron. Jag vet inte vad jag ska ta mig till nu. Den enda räddningen som jag ser det efter alla dessa tankar är om Adrian skulle gå med på att vara poly. Man kanske kan börja med att försöka få tillåtelse att ha en flickvän, haha! Jag borde fråga honom snarast men jag måste göra det smart.
Sen har Adrians exflickvän börjat krångla. Hon har nåt hormonfel. Så hade han varit tvungen att åka med henne till sjukhuset då hennes mamma ringt och bett honom. Och dessutom betalar han fortfarande för hennes vård. Kvack! Nej du, Adrian, det här får vi göra nånting åt. Jag erbjöd mig att vara ett stöd för henne jag med. Men jag kommer att förbjuda att de ses själva. Ja, bagage har han ju så det räcker och blir över.
Jag har funderat mer än en gång på att ställa in alltihopa. Men å andra sidan är ju Älsklingsland mycket lättare att ha roligt i. Det finns mycket fler möjligheter. Sen tror jag också att man ska sätta alla skuldkänslor åt sidan, skuldkänslor som handlar om att man måste hjälpa till med allt eller att man måste älska barnet. Att inte ställa upp alltför mycket bara för att man “borde”.
Jag har läst ut Jonas Gardells bok, Torka aldrig tårar utan handskar, del 1 Kärleken nu. En bra, gripande och bitvis härlig bok. Jag ville egentligen först läsa den för att höra om bögarna, de som var annorlunda och klassade som sjuka av samhället. Det är lite så jag själv känt mig nämligen, när jag insåg det här med polyamorin. Att det inte är mig det är fel på, att jag egentligen inte skulle behöva låtsas vara normal inför alla andra. Jag är ju normal! Det är visst normalt och inte fel att kunna älska fler än en.
Jag känner igen mig i en av huvudpersonerna, Rasmus. Han är så himla konstig och Gardell beskriver honom som en påse som bara låter sig fångas och färdas dit vinden tar honom. Jag känner igen mig i att vilja någonting annorlunda och för både mig och Rasmus blir det en tillgång. Vi nöjer oss inte med vad vi har, vi är konstiga och har andra behov. På så sätt får vi också mer spänning i våra liv! (Även om då aids förkortade hans liv pga det.)
Nog om boken. Det är en grej som har stört mig ett tag nu och som jag inte kan begripa. Det är en kamp mellan reptilhjärnan och förnuftet. Ett motstånd mot att vara monogam för det första. Det är svårt att precis ha insett något så här stort, så många pusselbitar som fallit på plats, och sedan ta ett steg som egentligen innebär en tillbakagång i min utveckling (att vara mono). Jag kanske kan hitta olika sätt att kompensera för mitt inneboende behov att vara poly, men jag kommer nog aldrig i hela mitt liv tycka att monogami är helt rätt för mig. Begrepp som “den rätte” eller “min man” och “äktenskap” kommer nog aldrig att framkalla rosenröda romantiska känslor i mig. Det bara är så och en del av mig tänker att “men det här har väl Adrian rätt att veta?” eftersom vi tycker så olika. Samtidigt, om han får veta i det här läget så är det ju förmodligen kört…
Ett annat faktum kvarstår – jag älskar Hampus. Min kärlek till honom har inget med mitt intresse för Adrian att göra och jag ser det inte som en distraktion heller (för egen del). Aldrig mer ska någon få inbilla mig att “om du har känslor för den här personen så är du nog inte så intresserad av den andra personen”. Jag har förtärts tillräckligt av sådana lögner i det förflutna. Sen vet jag ju att även Hampus har ett väldigt monogamt synsätt så jag tror egentligen inte på någon kompromiss eller så. Jag tror att om man, som han, är helt oförstående inför polyamori även efter att ha fått det noggrant förklarat för sig och har fått svar på de vanligaste frågorna som folk brukar ställa, ja då ska man nog helt enkelt försöka satsa på att vara monogam. Däremot Adrian ska jag inte helt och hållet svära på att han inte eventuellt skulle gå att omvända.
Men sen är det en annan sak som jag inte kan begripa. En känsla jag inte över huvud taget hade förväntat mig. Jag känner en sådan oerhörd rädsla för Svensson-livet! Ändå, som jag gått och längtat. Jag har länge så gärna velat få börja planera mitt liv med någon. Sluta lufsa omkring, sluta dejta en massa nötter. Börja ge någonting till någon annan, bli en del av någons liv. Sen nu bara pang! “Nej, hjälp, vill jag verkligen det här?” Allt jag kämpat för kan jag nu få. Serverat på silverfat (nästan). Då kommer tankarna emot! Fast jag inte alls vill det! Så här kan det låta: “Jag kommer bli uttråkad med tiden, i början blir det nog toppen men hur ska en sån som jag kunna vara nöjd med det ett längre tag?” “Jag är ju en rebell och en bohem, jag trivs väl bäst i kaos så jag inte känner att jag har växt fast?” Eller: “Jag orkar inte bli vuxen, jag är en liten löjlig mangafigur, ett evigt barn som lallar runt, det går inte att ta ur mig.” Sen börjar jag fundera på om de här tankarna kommit bara för att jag ännu inte fallit för Adrian. För att jag än så länge bara gillar honom, är nyfiken och ser potential men inte är kär (ännu). Jag har kommit på att man verkligen måste vara kär för att kunna förverkliga en sån här sak. Och jag är ju lite rädd att jag snabbt ska komma på att “nej, det här kommer inte att fungera” medan jag är där hos honom. Jag har ju varit med om det förut. Så nu kanske jag liksom har taggarna ute för att skydda mig mot en sån situation igen?
Fast annan grej, jag är ju egentligen trött på alla de här oseriösa förhållandena nu. Been there, done that, liksom. Calle har inte hört av sig och för några dagar sen skulle vi ha gått på en cool grej som han lovat. Nu skulle jag ändå inte kunnat gå, men ändå. Jag har fått nog av alla löften som bryts och alla människor som försvinner. Om jag har en seriös man slipper jag sån skit.
Hampus har tydligen haft mina stringtrosor gömda hos sig i ett par års tid! Men nu har jag fått tillbaka dem. Han verkade vilja behålla dem så jag inte skulle visa upp mig för någon annan i dem.
Men jag känner mig ovanligt polyamorös nu. Jag är kär i Hampus och väldigt intresserad av Adrian samtidigt som jag skulle kunna tänka mig att träffa Oliver några gånger till. Och det känns inte alls konstigt för mig, det skulle kunna kännas positivt. Jag vill bara inte lura någon. Hampus vet att jag är poly men han har svårt att acceptera det. Adrian vet att jag har en friare syn på förhållanden men jag har aldrig nämnt ordet poly för honom.
Hampus och jag har haft en del sex. Han vaknade kåt och vi gjorde någon sorts missionär. Han går verkligen igång på att jag lyfter upp benet och lägger foten på hans skinka. Jag minns att Adrian faktiskt också gillade det. Vi körde vår favoritställning igen – han på sidan och jag på rygg så att vi bildar ett T. Den börjar väl bli tjatig för er som läser denna sexblogg vid det här laget, men för oss blir den aldrig tjatig. Det är fantastiskt skönt när han kommer åt liksom bakåt i fittan. Jag slår vad om att vi tjejer har minst tre g-punkter – klittan, g-punkten med stort G framåt och en bakåt. Jag smekte hans rumphål medan han knullade mig och han bara älskar det. Det är hans g-punkt.
När han kom sprutade han över hela mig, hela kroppen, håret, ansiktet. Det kommer alltid väldigt mycket för honom om man säger så. Han sprang och hämtade en handduk som han brukar. När jag torkat av mig och tittade på hans flinande ansikte var jag tvungen att slå honom med handduken. “Din jävla hingst!” skrattade jag. Vi la oss och somnade om, länge.
Nu har jag och Adrian gått igenom allt som har med förhållanden och dejting att göra och vi har ju samma åsikter om precis allt! Det är nästan kusligt. Fast en sak skiljer vi oss på och det är att kunna tänka sig öppna förhållanden, swingersträffar och polyamori. Mer om det strax.
Allt har känts rätt med honom. Vi kan prata i timmar, vi har kul och vill ofta samma saker. En enda gång har jag skämts för honom. Det var när vi var och shoppade och jag skulle prova underkläder. Han frågade personalen om han fick gå med mig in i provrummet. (Naturligtvis var svaret nej.) Alltså han borde ju förstått att det var en ganska snuskig fråga men han såg det inte så. Han ville bara hjälpa mig. Men han kan se så dum ut ibland när han tittar på mig och ler som ett får. Hahaha!
Om ni undrar vad jag köpte så var det läckra stringtrosor som nästan såg ut som en kjol och en matchande spets-bh.
Han fastnade för mig helt klart fortare än jag för honom. Sista kvällen sa han: “Jag känner mig hedrad att du vill vara med mig!” och jag svarade: “Säg inte så!” Jag vill att vårt förhållande ska vara jämlikt där ingen behöver känna att den inte är värdig den andre.
Han frågade mig om jag haft sex med någon tjej och jag sa att jag varit med två. Jag tror han tyckte det var lite spännande och upphetsande. Han undrade hur jag träffat dem och jag sa att det varit trekanter. Han kunde inte riktigt förstå hur man kunde vilja ha sex med någon man inte var kär i. Eller hur man kunde låna ut sin käresta till någon annan. Men han var inte helt främmande för det utan hade själv bara aldrig kommit till den punkten. Vi pratade också om bdsm och han kunde tänka sig att testa det och kanske även gå på fetischklubbar. Fast jag vet inte om han skulle funka som dominant för mig. Han har väldigt mycket yin i sig, alltså kvinnlig energi. Jag gillar det i och för sig. Kanske jag kan dominera honom.
Vi lyckades ha sex igen utan att han blev mjuk. Jag antar att det hjälpte att snacka igenom allt förra gången. Men jag fick ändå panik på natten. Skulle det här vara mitt framtida sexliv? Kemin mellan oss i sängen var verkligen fantastisk. Men tänk om han är så där supervanilj jämt? Och så monogam och till råga på allt sårad av tidigare otrohetsaffärer…
Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. Måste få fundera.
Jaha hörrni, nästa anhalt blir Hampus! Lite bilder då kanske snart som ni har önskat.
